Bella And Edward L♥VE

Jag anlände till mitt hus där Jake och Nessie redan var.
"Godmorgon!" vinkade jag till dem där de satt i soffan. De rörde inte en min. "Eller jag menar... Godkväll!" Ingen förändring.
"Åh, kom igen guys! Kan ni inte vara glada eller nåt?!"
"Så du vill att vi ska skratta och vara lyckliga när nåt så fruktansvärt har hänt att det skulle få dig att svimma om vi berättade det. I alla fall om du kunde svimma", sa Renesmee utan någon som helst ton i rösten.
"Berätta!" befallde jag.
"Du skulle nog flippa ur totalt om du fick veta", sa Jacob tyst.
"Men jag måste få veta!"
"Okej, så här är det...", började Renesmee. "På vägen hit kände vi en bekant blodlukt och följde det spåret. Det ledde till Arizona. Och där i skogen hittade vi blod och starka lukter från... ..din... mamma."
"Är Renée DÖD??!!!" utropade jag förskräckt.
"Nej, vi hittade inte hennes kropp."
"Oh, MY,GOD!!!!!! Är hon en vampyr! Hur gammalt var spåret?!"
"Det var typ några timmar gammalt."
"Så ni menar att hennes förvandling har börjat men inte slutat?!"
"Ja."
"Men... kände ni igen vem vampyren var?" undrade jag oroligt.
"Ja, det var Shelly och Steve."
"Vilka är det?"
"Jacob kände igen doften. När ni stred mot de nyfödda hade de flesta Shelly och Steves doft. Sen sa Edward det till honom, alltså att Shelly och Steve var de första i Rileys klan som upptäckte att solen inte skadade vampyrer."
"Jaha", sa jag tyst.
Jag kunde inte tänka klart. Tänk om de tänkte göra Charlie till vampyr också?!
"De har väl inte förvandlat någon mer?" Min röst darrade.
De båda stirrade ner i golvet.
"Åh, nej! Vem?!
De var tysta i några minuter.
"Jessica", sa Jacob och såg upp på mig.
Jag stelnade till. Även fast jag inte brydde mig om Mike, Jessica och dom lika mycket som min familj, blev jag väldigt förskräckt. Jag tyckte ju synd om Jessica, men stackars Mike! Han hade ju iochförsig Ben och Angela, men ändå.
"Vi måste hitta dem!" bestämde jag.
"Vi kan inte än. De andra måste komma först", viskade Nessie.
"Men tar det lång tid?" undrade jag irriterat.
"Jag vet inte, men de borde komma snart."
Just då kom alla in genom dörren. Min dotter förklarade och sedan var ingen kvar i huset. Jag var tvungen att hitta min mamma. Och Jessica. Min mamma hade aldrig sett mig som vampyr, så jag var inte säker på hur hon skulle reagera. Och Jessica... När hon vaknade skulle hon nog minnas Mike, och då var det nästan självklart att hon ville till honom. Direkt.
Medan jag funderade kände jag en doft. Jag var säker på att det var mammas.
"Renées doft! Hitåt!" ropade jag och svände åt höger. De andra följde efter.
Efter någon km såg jag två vampyrer. Shelly och Steve.

Jag kände Fred slappna av lite medans jag stelnade till av fasa. Hur kunde Esme och de andra acceptera honom så bra. I mina ögon var han bara en vanlig men vildsint människo mördare. Jag ryste till vid tanken på en vanlig vampyr i vår familj. Och han var typ bara sexton år. Eller alltså att han var sexton när han förvandlades. Och sådant kunde inte jag acceptera. Det var löjligt och jag visste att jag hade överreagerat. Igen. Men jag kunde inte stoppa min hotfulla morrning som verkade få honom att hoppa till. Jag såg mig omkring, men inte en ända vampyr i sikte. Ingen förutom jag själv och det där miffot. Men jag hörde flämtningar. Som om de inte fick tillräckligt med syre att fylla lungorna med. Men vampyrer behövde inte andas, så jag fattade inte varför alla var så himla besvärade. Fred kastade ängsliga blickar runt omkring sig och flämtningarna avtog sakta. De kom tillbaka. Jasper och Carlisle hade en liten rynka mellan ögonbrynen medans restan av min familj såg riktigt hoppfulla och överraskade ut. Men som sagt på ett glatt sätt. Det irriterade mig mer än något annat på hela dagen.
"Min festmö är bara lite okontrollbar ibland", flinade han. " Hon är den nyaste vegetarianen." Fred ryckte till vid ordet "vegetarian". Han studerade ängsligt Edwards lilla flin. Alice fnissade och fick frågande blickar på sig. En av blickarna var min.
"Vad?", undrade hon oskyldigt. "Han var bara lite rolig."
"Så han är rolig nu också...", muttrade jag tjurigt.
"Var inte barnslig", stönade Alice.
"Hur barnslig är inte du", väste jag till Alice.
"Där måste jag hålla med Bella", skrockade Emmett. Alice lipade åt honom utan vidare intresse.
"Kan jag få tala enskilt med Bella", sa Edward lågt. Jag log och följde efter honom mot parken. Den var några kilometer bort.
"Hur kan du vara så vänlig mot honom?", väste jag fram mellan mina sammanbitna tänder. "Han är ju den värsta inkräktaren jag nånsin har mött."
"Jag känner honom", sa han tonlöst och ryckte på axlarna. Jag försökte minnas hur han kunde känna Fred så väl. Vänta lite. Renesmee och Jacob hade väl inte presenterat sig inför Fred. Och om jag mindes rätt - vilket jag säkerligen gjorde - hade jag inte känt deras dofter där heller. Jag stönade högt.
"Vad är fel?", viskade Edward oroligt.
"Vart är Renesmee och Jacob?"
"De stack hem", suckade han.
"Varför?", frågade jag otåligt.
"De tycker om Fred lika mycket som du gör."
"Jaha. Varför fick inte jag följa med dem?", råkade jag skrika högt med min klingande vackra röst.
"Du hade chansen, men tog den inte", sa Edward.
"Du kunde ha påmint mig", sa jag frustrerat.
"Och Fred vill vara med oss. Så dra inte förhastade slutsatser."
"Ha!", utropade jag. "Jag har studerat honom i minst två minuter! Det borde räcka!", vrålade jag.
"Han har en effektiv och sällsynt gåva. Han kan få hur många som helst att känna sig äcklade av att titta på honom. Eller att bara vara i närheten. Han kan till och med göra så att man blir illamående bara av att tänka på honom. Han kan liksom skruva upp och ner hans äckelhets gåva."
Jag räckte upp handen.
"Ja, miss Cullen?"
"Är det användbart?", frågade jag torrt.
"Det håller honom vid liv", sa han och ryckte på axlarna igen. "Men eftersom att du har en sköld fungerar det inte på dig."
"Kul. Hejdå."
"Stick efter Jake och Nessie då.", muttrade han besviket. "De har inte hunnit hem riktigt än."
"Okej. Vi ses hemma!", kuttrade jag när jag äntligen fick min vilja igenom. "Ta med dig de andra sex också." "Sju", rättade han mig.
"Ja, ja skit samma. Men lämna mig inte ensam med ungdomarna."
"Du är också tonåring", påpekade han mig.
"Jag är faktiskt 27 år", sa jag trotsigt.
"Och jag är 118", sa han och himlade med ögonen.
Jag avslutade samtalet genom att vinka triumferande åt honom och rusa iväg sekunden efter. Jag hörde honom skrocka lågt för sig själv.

När vi korsade Rom kände jag en obekant lukt. En vampyr lukt. Men ändå kändes det som om jag känt den förut...
"Känner ni lukten?", frågade jag.
"Ja, visst luktar den gott!", sjöng Rosalie med sin melodiska röst.
"Inte rådjuret Rose",muttade Emmett och himlade med ögonen.
"Vad kan det var som luktar då?", undrade Rosalie häpet.
"En vampyr", sa jag tort.
"I Rom?", sa Rosalie spydigt.
"Ja, jag är vampyr, ska man inte lita på sina sinnen bättre än när man är mänsklig då?", väste jag.
"Jag är också vampyr, och har varit det längre än du, och därför har min hjärna utväcklats mera", pladdrade hon på stolt.
"Jaså? Jag trodde att nya vampyrer var starkare än gamla och att vi är fastfrusna. Det var du som sa det. Så skyll inte ifrån dig Blondie" Hon ryckte till vid det oväntade smeknamnet.
"Ska du säga! Bara för att du är vän med en stinkande hund!", morrade hon ilsket.
"Dina hjärnceller dör i alla fall ensamma!", hånskrattade jag.
"Kan du sluta prata likadant som hunden bredvid dig", grimaserade hon.
"Nej. Inte när jag tycker att Jacob har helt rätt! Jag fattar inte att jag kunde gilla dig. Bara för att du ville skydda min dotter!", fräste jag vresigt. Jag såg Jacobs lilla vargflin. Sedan Edwards när han läste Jacobs tankar.
"Du borde få mat i håret oftare! Du Jake, vilka blondin skämt tänkte Leah ut? Jag skulle behöva ett nu, åt den blonda psykopaten!", fräste jag vidare.
"Sluta, det börjar bli tröttsamt", gäspade Alice.
"Men Bella har rätt!", morrade Edward. "Och det har Jacob också"
"Ja", instämde Alice och blängde på Rosalie.
"Jag vet vem det är", mumlade Edward.
"Han väntar på oss, fast han vet det inte ännu", sa Alice frånvarande.
"Han?"
"Ja, Fred", viskade Edward.
"Hur vet ni vem han är?", undrade jag ängsligt.
"Du minns den nyfödda armén. Bree, som mördades av Volturi berättade väldigt mycket för mig den kvällen. Genom tankarna"
"Vad tänkte Bree då?", frågade jag.
"Hennes sista tankar var: Var snälla mot honom", svarade Edward.
Utan att jag märkte det var vi alla på väg mot den där Fred. Jag hoppades att han skulle vara vänlig. Och kanske... Nej.
Vi kom fram till en ganska muskulös kille i 16 års åldern. Jag brydde mig inte om hur han såg ut. Men han hade blodröda ögon, det märkte jag. Men han stod rakt och såg inte agressiv ut.
"Hej, Fred" , sa Edward och jag hörde Fred rycka till. Sedan såg det ut som om alla fick huvudvärk. Ingen värkade kunna titta på honom.
"Vi vill inte skada dig. Sluta så kan jag förklara", sa Edward och samlade sig. Fred nickade oroligt.
"Jag heter Edward och det var jag - eller egentligen Seth som dödade Riley om du ville veta det. Jag kan läsa tankar. Här är min familj", sa han och gjorde en gest mot Carlisle att börja.
"Jag heter Carlisle", sa han lugnt.
"Hej, Fred. Jag är Esme. Om du vill kan du få vara med oss"
"Jag heter Alice och jag kan se in i framtiden", presenterade sig Alice.
"Jag heter Jasper och jag kan manipulera och känna andras känslor så jag vet att du är lite rädd"
"Jag heter Rosalie", mumlade hon.
"Hej, Fred! Kan vi köra armbrytning sedan? Och förresten, jag heter Emmett"
"Be..l..la...", stammade jag fram när det var min tur.
"Välkommen till familjen", sa Esme godhjärtat.

När jag, Rosalie, Emmett, Jacob och Renesmee var på väg ut fick ett plötsligt harklande mig att hopp en halvmeter upp i luften. En svag men mjuk duns ekade i salen när mina fötter landade på golvet. Jag vände mig blixtsnabbt om och såg ur ögonvrån att de andra också gjorde det. Det förvånade mig inte.
Jag granskade Carlisle, Esme, Jasper, Alice och till sist Edward. Han nickade mot mig. En liten låga av hopp flammade i hans onyx svarta ögon. Va? Vad nickade han åt? Han kunde ju inte veta att jag, stod och övervägde att töja ut min sköld och rädda min familj.  Eller kunde han? Han nickade igen. Men hu... Jag avbröt mina tankar genom att töja ut min sköld så att den räckte över hela min familj. Jag visste svaret på min fråga. Det hade jag vetat hela den långa dagen idag. Jag hade visst inte tänkt på att jag ansträngde mig på det sätt Zafrina lärde mig för ett par år sedan. När jag tittade upp på Edward såg han tankfull och lite... mystisk ut. Men ändå så var hans nöjdhet påtaglig. Det var bra att han var nöjd med vad hans hustru gjorde. Även om det var riktigt korkat ibland.
Jag konsentrerade mig så att Edward skulle höra mina instruktioner. Kom. Ta med din familj. Sedan springer vi.
Jag vet inte hur han fick hela sin familj att följa efter honom på bara en fjärdedelssekund.
Sedan - när min familj hade kommit fram till mig och de andra - sprang vi.

Jag kom in i det vackra uråldriga rummet. Mina blickar växlade mellan, Jane, Alec, Felix, Demetri, Heidi,Chelsea, Afton, Corin, Renata och Santiago. Alla glodde på mig. Igen. Jag kände mig otroligt utstirrad. Det var nästan inte äns uthärdligt.Jag undrade vem som skulle bryta den brutala tystnaden. När ingen sa något eller äns rörde en min harklade jag mig. Jag hörde någon hoppa till men brydde mig inte om vilken av vampyrerna det var. Jag blev helt plötsligt ännu mer statylik än jag redan var när den välbekanta doften strömmade mot mig. Välsmakande. Som blod. Carlisle! Han kan bara inte mena allvar! Mitt huvud vreds på bråkdelen av en sekund där Carlisle stod. Jag drog efter andan när jag upptäckte vem som stod bredvid.Hon var ju så liten. Och ingen vampyrkraft hade hon heller. Hon kunde ju dö här. Plötsligt såg jag Emmett, Rosalie, Jasper, Alice och Ed...wa..rd... Hela min FAMILJ stod där, orörliga.
"Vad fan!", röt jag så det ekade i hela salen. Någon hoppade till. Tätt bakom mig. Så långsamt gick det uppför mig. Jag vände mig långsamt om och spände blicken i Jacob som tittade oskuldsfullt på mig. Ur mitt bröst steg ett starkt muller. Han rynkade ögonbrynen. Jag vände mig motvilligt om och spände ut min sköld med all den kraft jag hade. Med alla mina nio fingrar töjde jag ut den tills den var runt halvvampyren och varulven.
Aro kom fram med långsamma, svävande steg.
"Varför i helvete bryr du dig om min familj!", gormade jag ut över salen.
"Din familj har väldigt fascinerande gåvor. Så sällsynta..."
"Är det vad du tycker?! I sådanna fall, släpp Esme, Carlisle, Emmett och Rosalie!", väste jag ilsket.
"Carlisle kan inte få gå. Nej, nej... Inte när vi har fått tillbaka honom efter så många år...", mumlade han vidare.
"Esme då? Varför måste ni ha kvar henne?"
Vi kan ju inte skilja på Carlisle och Esme... Eller vad tycker du?"
Jag skakade irriterat på huvudet.
"Emmett och Rosalie har inte gjort något för att behållas som gisslan"
"De hålls inte som gisslan kära vän"
"Kärlek är en lyx du inte kan kosta på dig förrän alla dina fiender är förintade. Fram till dess är alla du älskar gisslan, som berövar dig ditt mod och korrumperar ditt omdöme"
"Varifrån fick du höra det där?", snäste jag irriterat.
"Klura ut det du"
"Jag har inte tid med spykopatiska gåtor! Varför släpps de inte fria?!"
"Jag tänkte att det vore effektivare att ha alla Cullens här. Men okej, de gör ändå ingen större nytta"
Edward tittade längtansfullt på mig när hans adoptivbror och syster gick mig till mötes. Det var så orättvist. Varför kunde jag inte rädda honom? Det var allt jag levt för. Hela min existens krätsade kring min Edward.
Rosalie och Emmett kom hand i hand mot mig med hoppfyllda blickar.

"Vi följer med dig", sa Jacob Och Renesmee samma sekund. Min blick hårdnade, den flytande topasen som fyllde mina ögon frös fast, min knallröda mun blev till ett stelt hårt streck, mina muskler spändes och mina sinnen fylldes av skräck. Jag förstod att jag såg läskig ut eftersom både min dotter och hennes blivande fästman backade bak några steg.
"Nej", sa jag skarpt."Jag åker ensam." Båda stirrade häpet på mig som om jag var dum i huvudet. Det kanske jag var...
"Varför?", viskade Nessie."Du behöver oss."
"Det är för farligt för er."
"Hurdå?", sa Jacob lite stöddigt.
"Tror du att jag vill att era halsar ska bli avslitna av några vampyr tyrraner i svarta kåpor?!", morrade jag irriterat. Han höjde på ögonbrynen. "Förstår du verkligen inte vad det innebär?!", röt jag. "Uppenbarligen inte...", muttrade jag innan han fått möjliget att svara. "Ni kommer att dö. Båda två.", väste jag sammanbitet mellan mina giftiga tänder.
"Men...", började min dotter.
"Inga men.", sa jag bestämt.
Jacob blängde på mig. "Låt henne prata färdigt.", morrade han lågmält. Min blick gled mot Nessie som började pladdra på.
"Men hur kan det igentligen var så farligt? Jag menar vi har ju överlevt dem förut. Du vet när jag var liten kom ju alla, eh, Volturi, till och med fruarna. Aro var det ända skälet till att alla vittnen, våra familjer, våra vänner blev skonade. Jag tror inte att han vill döda oss."
"Nu ska jag säga alla skäl till att ni inte får följa med." ,började jag. "Ett. Volturi håller inte en vapenvila med varulvar." Jag kastade en snabb blick på Jake. "Två. Caius, Marcus, Jane och alla de andra skulle göra vad som helst för att få spilla erat blod på det vackra sten golvet. Tre. Många, nästan alla, har utomordentligt effektiva krafter. Och fyra. Några andra kommer att vara där." Jag pressade fram de sex sista orden med både synbar och hörbar svårighet.
De rynkade ögonbrynen.
"Men, Bella? Du har ju din sköld."
Åh, just det ja. Den hade jag faktiskt glömt. Det var inte likt mig att glömma saker. Mina minnen från smekmånaden på Isle Esme tornade upp sig som höga fjäll. När Edward hade glömt att Gustavo skulle komma och när han glömt sin mobil. Jag hade ringt Rosalie. Allvarligt. Jag ruskade på huvudet som för att skaka av mig alla mänskliga, lite suddiga minnen.
"Stanna här.", befallde jag dem. Sedan rusade jag iväg till min bil. En Porshe. Min Porshe. Alice hade tröttnat på sin knallgula gnistrande Porshe för ungefär två år sedan. Omöjligt. Sedan måste jag ärva den av henne.
Jag flög in bakom ratten och tryckte försiktigt på gaspedalen. Bilen spann till och satte fart mot flygplatsen som låg 13 mil härifrån. Det skulle nästan gå snabbare att bara springa. Men jag ville inte värka idiotisk.Även fast jag själv var medveten om att jag faktiskt var en idiot.

När jag satt på planet och uthärdade resan till Italien hörde jag ett välbekant snarkande. Min kropp kokade av ilska och jag ville bara slita mig upp och gorma åt dem två ungdomarna. Varför? Varför! Varför!
Planet landade och jag macherade iväg utan att äns kasta en enda liten blick på dem. Det var riktigt barnsligt men det brydde jag mig inte om.
Helt plötsligt bröt mullrande skrattanfall ut. Av alla på planet. Och vad skrattade dem åt? Mig såklart. Jag blev ännu mer tjurskallig och så fort jag kom utom synhåll rusade jag mot de fladdrande svarta kåpornas stad...

"Hahahah! Bit mig då!", skrockade han, helt oförstående av vad en vampyr kunde göra med honom.
Både jag, Renesmee och Jacob stelnade till i soffan. Jag satt som en staty och stirrade tomt framför mig utan att andas. Renesmee kunde inte hålla andan så länge, men även hon satt nästan helt stilla. Jacob - som var varulv - kunde inte sitta helt stilla och  hålla andan i hela sitt liv, som jag kunde. Men jag kände hur hans muskulösa armar spändes.
Vi alla tre hoppade till när Charlie helt plötsligt började skratta igen.
"Du skulle se din min, Bella!", skrockade han vidare. Jag rynkade pannan och tittade oförstående på honom.
"Gör inte sådär, mamma!", fnissade Nessie i mitt kalla öra.
"Göra vad?", väste jag tillbaka.
"Jag tror att du bländar honom!", fnissade hon igen.
Jag kastade en snabb blick på Charlie, som ruskade på huvudet som om han ville bli av med något.
"Om Jacob är varulv och Bella är vampyr, vad är du då." sa han och nickade mot min dotter.
"Tja, egentligen är jag halv människa och halv vampyr, men Alice som kan se in i framtiden, kan inte se varulvars framtid, och hon kan inte se min heller. I alla fall inte så tydligt. Så jag har lite varulv i mig också." log hon nöjt och blinkade med ena ögat mot Jacob, som log sitt sneda, varma leende tillbaka.
Men helt plötsligt blev jag och Renesmee lika dystra samma sekund. Jacob och Charlie verkade titta med rynkade ögonbryn på oss.
"Nessie, hur är det?" frågade Jacob bekymrat och försökte titta på hennes ansikte. Men det var helt uttryckslöst.
Jag uppfattade en rörelse och så var Jacob vid mig.
"Bella?" Han lät orolig.
"Edward." viskade jag nästan ohörbart.
"Pappa." viskade Renesmee några sekunder efter.
Jacob tittade oroligt på oss.
"Bella, Renesmee." sa han och tog våra händer. "Charlie, vi kommer nog tillbaka snart igen." mumlade han.
När vi var ute ruskade han om oss. "Mår ni bra?" frågade han oroligt.
Jag och Renesmee vaknade ur vår dvala.
"Jag ska till Volterra." sa jag tonlöst.

Min hand darrade när den tryckte försiktigt på den lilla plingklockan. Jag hörde hans svagt dunsande steg komma traskande mot dörren. Handtaget trycktes ner och jag klistrade på ett leende på mina röda läppar.
"Bella?", frågade han och fick en rynka mellan ögonbrynen. Hans blick vandrade vidare till Jacob. "Nämen, hej Jacob." sa han lika förvånat och lät blicken glida mot Renesmee. "Renesmee, vad stor du har blivit." berömde han med en gest mot hennes kropp. Jag förstod att han inte gjorde som alla morföräldrar som alltid, varje gång barnbarnet hälsade på, berömde dem om hur stora de hade blivit. Renesmee hade vuxit. Rejält också. Hon log välkomnande.
"Du var inte så liten längre.", konstaterade han.
"Jag har vuxit till mig de senaste åren.", log hon nöjt.
"Jag ser det. Hur många år är du nu? Om jag minns rätt borde du vara åtta."
"Ja, du hade rätt jag är åtta år."
"Du är väldigt lång för att vara åtta år."
"Ja, folk brukar säga det."
"Kom in, fryser ni inte där ute?"
Jacob log ett snett leende mot Charlie. Det var mitt Jacob leende.
"Åh, ja. Du kanske inte fryser då, men ni andra?"
Renesmee tittade med en menande blick på mig och jag förstod vad hon menade. Jag nickade kort mot henne.
"Nej, Charlie, vi fryser faktiskt inte alls. Men tack ändå. Vi kan ändå gå in och prata.", tillade jag snabbt.
"Okej, stig in." sa han lite misstänksamt.
Nessie gick in först. På vägen kramade hon om min pappa i en snabb kram. Jacob log vänligt och roat mot Charlie medan han promenerade efter henne. Sist gick jag in och kramade också jag om honom.
Jag, Nessie och Jacob satte oss inträngda i soffan medan Charlie satte sig i fotöljen.
"Vill ni ha något att äta eller nåt?", frågade han.
"Visst." sa Jake och Nessie samtidigt och skrattade. Det märkte Charlie.
"Hur är det med er?", frågade han misstänksamt.
"Inget särskilt." sa Jacob.
"Vi ska bara gifta oss om ungefär en månad." berättade Renesmee och log.
"Okej. Grattis i förskott! Jag är väl också bjuden förresten?"
"Klart att du är.", sa Jacob och himlade med ögonen.
"Men ni ville väl ha något att äta?"
"Det behövs inte Charlie." sa Jacob snabbt till min lättnad. Vi måste ju komma till saken någon gång.
"Och förresten, Bella?", frågade han med en rynkad panna när han vände blicken mot mig. "Hur är det med Dr. Carlisle? Han har inte varit på sjukhuset på sistone."
Jag rynkade pannan. "Jag vet inte vart någon i min flock är just nu.
"Flock?", undrade han ännu misstänksammare än förut.
"Vi har något vi måste berätta för dig Charlie." sa jag med min något ostadiga röst.
Han höjde ena ögonbrynet.
"Jag... och familjen... Cullen... är... inte... normala...", stammade jag fram.
"Jag har börjat märka det." muttrade han tyst.
Jag kunde bara inte säga att vi var vampyrer. Det kändes orimligt.
"Charlie? Minns du att Jacob är... varulv?", undrade jag.
"Klart jag gör."
"Det är faktiskt inte så klart.", påpekade jag honom.
"Är du också... någon... myt?"
"Rätt."
"Vad är ni, då?", undrade han.
"Vill du verkligen veta?" undrade jag misstänksamt.
"Bara jag inte får för mycket information.", sa han lungt.
"Jag och min familj är... vam... pyr... er.", stammade jag skärrad över att jag sa det.
"Vampyrer?"

Vi vek av till höger, lite längre in i skogen. Strupen brann igen och stängde av sinnena. Jag kunde nästan inte tänka. Jag rusade iväg före min dotter och hennes varulv till en svart puma.
Eldens lågor flammade upp i min hals. Giftet rann ur min mungipa och jag sög in doften av djuret framför.
Med ett smidigt, elegant hopp flög jag på puman och träffade pricksäkert luftstrupen. Ett svagt stön hördes från puman när mina vassa huggtänder skar in i dens hals. Jag sög och svalde, sög och svalde utan att ens tänka på det. Det rena, söta blodet fyllde min kropp.
Puman tog slut alldeles för fort och jag ruskade frustrerat på den livlösa, tömda kroppen.
Jag sög blodet ur en annan gammal puma. Blodet hade inte lika mjuk smak som den andra, men det fick duga. Nu klarade jag mig i några veckor.
Jag doftade mig till Nessie och Jake.
"Gott?" undrade Nessie.
"Mycket", svarade jag.
"Ska vi inte fortsätta?" frågade Jacob som var i mänsklig form igen.
"Jo, nu ska vi till morfar!" tjöt Nessie så säkert hela stan hörde det.
"Hoppa upp!" skrek Nessie med vädjande röst.
"Lägg av!" skrattade han.
Hennes ögon tittade in i hans och han kunde inte motstå det.
"Okej, då!" sa han med spelad besvikelse.
Nessie himlade med ögonen och satte upp honom på hennes rygg.
"Håll i dig."
"Visst, inget mig emot", sa han och tog ett stadigare grepp om henne.
Så rusade vi genom skogen till en bilväg. Vi skyndade oss över övergångsstället i mänsklig takt. När vi var över gick vi i den tråkiga men narurliga, mänskliga takten.
Vi nådde Charlies hus ungefär en halvtimme senare.

Nessie satte ner Jacob på den mjuka lena mossan. Mycket försiktigt. Det var inte förrän nu jag la märke till hur blodig han var.
Jag visste varför Kate hade gjort såhär. Hennes syster Irina hade varit ihop med Laurent. Laurent hade jagat mig men varulvarna hade dödat honom. Irina hade blivit rasande och ungefär ett år senare hade hon sett Renesmee. Hon hade trott att Renesmee var ett odödligt barn. Och det stred mot lagen. Hon hade sagt det till Volturi och dem hade bestämt sig för att döda mig och massa andra vampyrer som var våra vittnen. Men när det hade visat sig att Renesmee inte var något odödligt barn hade Caius bränt upp Irina. Kate och Tanya hade blivit rasande och anföll nästan honom. Nu tycker dem att det är varulvarnas fel att deras syster är död.
"Hur är det med honom Nessie?" frågade jag.
"Jag vet inte riktigt... han verkar vara ganska skadad... Men varulvar läker väl fort? eller hur mamma?
"Ja, det tror jag."
"Han sover. Ska vi väcka honom?" frågade Nessie.
" Okej, du vet väl bäst...", muttrade jag.
"Jake,Jake?"
Han öppnade långsamt ögonen och tittade in i Nessies.
"Nessie? Bella?"
"Jacob!" kvittrade min dotter ivrigt och kramade honom.
"Aj!"
"Åh, fårlåt Jake, jag glömde. "Vart har du ont?"
"Överallt, antar jag." sa han och grimaserade.
"Hur fort läker du?" frågade jag och var korkad nog att förstöra den lugna, romantiska stämningen. Han vred sitt gulliga ansikte mot mig och svarade.
"Som det är nu tar det nog till och med 5 dagar. 
"Så snabbt?" frågade Nessie imponerat.
"Varulv, du vet", sa han nöjt.
Jag kramade också snabbt om min bästa vän innan jag backade undan och lät dem prata ifred.
" Åh, Jake. Du vet inte hur viktig du är för mig."
"Jo, jag tror jag vet."
"Säkert?" sa hon och det hördes små svepande tickande ljud blandat med liv. En halvvampyr och en varulv som kysstes.
Jag små fnissade för mig själv när dem roliga ljuden fortsatte.
Ljuden stannade tvärt och dem skrattade oavbrutet. Jag tittade mig omkring, men såg bara mörkgröna granar och tjocka, långa ormbunkar. Sen tittade jag runt på min kropp. Jag såg inget ovanligt, som inte brukade finnas där. Mitt ansikte kanske var konstigt. Jag tog upp den glänsande topas färgade spegeln jag hade i min ficka. Den hade jag fått av Edward. Jag ville ha den färgen på spegeln eftersom hans ögonfärg också var topas färgade.
Jag granskade mitt ansikte noga. I sökan på minsta lilla täcken av rolighet, konstighet eller något annat som fick ungdomarna att skratta för full hals. Min rynkade panna var det ända som var annurlunda. Men jag visste att de skulle försvinna så fort jag lungnade ner mig lite.
Jag var så konsentrerad på mitt ansikte att jag inte märkte när någon slöt sig upp bakom mig. Jag hoppade till när Jacob skrattade igen. Och när jag hoppade till skrattade ju han såklart ännu mer.
"Jake!" skrattade jag lika mycket som han och tog mig för magen. "Mår du redan bra?"
"Varulv,du vet!" skrattade han och dunkade sin knytnäve mot bröstet.
"Ja, jag vet faktiskt!" skrattade jag med honom.
Då dök Nessie upp med sitt kvittrande ljusa skratt.
När vi hade skrattat klart la vi oss i den sköna lite fuktiga mossan. Jake i mitten, Nessie höger om honom. Hon ville nämligen vara hans "högra hand". Och jag vänster om honom.
Vi låg och pratade om lite allt möjligt. Vi kom in på ett samtalsämne jag inte gillade. Min familj. Nessies också. Och snart Jacobs. De skulle antagligen gifta sig snart.
"Du, Jake?"
"Japp."
"Har du sett till vår...eh...familj? "
"Nej,jag undrar faktiskt lite vart de är."
"Morfar?" frågade Nessie med sin klara, ljusa röst.
"Jake, det gör väl inget om vi sticker till Charlie."
"Nej inte alls. Jag vill ändå dit."
"Kom vi sticker!" ropade Nessie när hon redan var en halv kilometer före oss.
Jag tittade på Jacob med menande blick.
"Varulv,du vet", sa jag lite skämtsamt.
"Jag springer bort så får du byta om ifred", kvittrade jag med min klingande röst.
Han bytte till vargform och vi rusade iväg efter Nessie. Vi kunde inte springa lika snabbt som vi brukade eftersom han fortfarande var lite skadad. Vi nådde henne och slöt upp vid hennes sida.

Jag och Nessie vandrade i mänsklig takt genom den glödheta savannen som inte påverkade oss alls. Förutom  vår hud som blev täckt av trilioner små kristaller när solen sken på oss. Vi kom till den sydamerikanska kusten och dök i havet. Vi såg lika skarpt under ytan som vi gjorde på land. Underbara fiskar i olika vackra färger simmade omkring i havet. När vi kom simmade alla snabbt iväg till sina små gömställen. På färden under vattnet tog vi fiskar lite då och då för att släcka vår brinnande törst. Vi fick suga det söta blodet ur fiskarna om och om och om igen eftersom fiskarna var så små och bara hade någon liten halv liter blod i sig. Efter några timmar blev det jobbigt att inte andas men det var det värt.
Vi gick iland på en liten sällsynt strand i Miami. Vi följde ett doftspår som luktade lite illa. Varulvar stank faktiskt. Spåret ledde in i en gran bevuxen skog med gröna ormbunkar överallt. Då slog det mig att det var här Nessie blev tillfångatagen. Jag och Nessie fortsatte att följa det långa illaluktande spåret.
Spåret slutade i en grotta. Det var lite konstigt. Men jag och Nessie tvekade inte en sekund utan vi gick in. Nu gick vi otroligt långsamt. Det kändes nästan fånigt. Helt plötsligt kom lukten starkt emot oss och min dumma reflex satte mig i försvars ställning. Varulvar var ju trots allt våra fiender. Okej, inte riktigt allas. Nessie stog lungt bredvid mig och skämdes antagligen.
"Mamma! Ha lite förtroende för dem."
"Förlåt Nessie." Jag rätade på mig och stirrade in i mörkret. Automatiskt började vi gå frammåt, lite snabbare nu. En skön söt doft sipprade mot mig. Blod. Det brann till i strupen och min morning ekade i grottan. Nessie blängde på mig och väste.
"Mamma, uppför dig!" Jag morrade åt henne. "Du stannar här." Det var en befallning. Jag morrade svagt som för att visa att jag lydde, men motvilligt. "Du verkar inte kunna kontrollera dig själv särskilt bra." Sedan gick hon iväg med sina lätta,mjuka steg.
Jag väntade andlöst i några minuter. Jag konsentrerade mig på alla ljud. Då hörde jag Nessie dra efter andan. Jag blev orolig när den söta lukten av blod strömmade emot mig igen. Helt plötsligt kom en ny doft in och blandade sig med den andra.
"Bella!", väste Nessie lite väl högt. Jag sprang snabbt mot hennes doft och såg det uttorkade blodet på golvet. Jag tittade med en frågande blick på Nessie och sedan på blodet igen. Hon nickade mot Jacob som låg på grottgolvet i mänsklig form. Jag fylldes av stor panik som fyllde hela min kropp. Jag tittade mig ursinnigt omkring i sökan på den andra lukten som jag hade känt förut. Min blick stannade vid en smidig vacker gestalt. En vampyr. Fast det hade varit solklart för länge sen. Jag försökte minnas doften. Kate. Det var Kate. Jag glodde på henne med förakt i blicken och en grov och kraftig morrning steg ur min strupe och fyllde hela grottan med muller. Kate växlade sina lite oroliga blickar mellan mig ovh Nessie. Nessie blottade tänderna när Kate tog ett steg närmare Jacob. Vi gick närmare Kate och morrade högt och ljudligt åt henne. Kate vände sig om och flydde. Våra morrningar ekade fortfarande.
Sen vände vi oss snabbt om mot Jacob. Nessie bar snabbt upp honom i sin famn och vi sprang snabbt ut ur den dunkla grottan.

Jag tittade in i dem sex vackra rubinröda ögonen.
"Zafrina, Senna, Kachiri!", ropade jag. En glödande nyfikenhet glimmade till i Zafrinas ögon. Zafrina och Renesmee hade skapat ett mycket starkt band för ett par år sen, eftersom båda kunde kommunicera med bilder. Jag förstod att hon ville veta hur det var med henne.
Jag hann inte se dem i mera än tre sekunder innan dem knuffade in mig i ett löjligt tält. Det var inte förrän jag satt hukad i försvarsställning i tälltet som jag insåg vilka dem här krigarna var. Mördaren var Jane. Såklart. Min dotter Renesmee(som jag nu för tiden föredrog att kalla Nessie). Dem andra fem var Alec.Janes häxtvilling som det ryktades.Alec kunde göra så att alla sinnen försvann hos alla inom ett visst område. Så alla bara stod som zomies. Demetri var såklart också med. Han var den bästa spåraren dem hade. Felix, han var väldigt kraftig. Heidi. Hon kunde lätt få folk att lyda henne. Renata? Hon är ju en personlig livvakt till Aro. Hon borde inte vara här. Jag blev förbryllad. Inga av dem här krafterna fungerade på mig. Jag hade en sorts sköld. Jag hade tränat på att skydda många runt omkring mig. Och jag hade lyckats ricktigt bra. Jag studerade dem sju vampyrerna.Eller rättare sagt dem sex och en halv vampyrerna. Nessie var halv människa och halv vampyr. Nessies ögon var blodröda. Hon hade druckit människoblod. Och ännu värre, hon hade gjort det i 4 år! Vad hade hänt med henne?
"Jag önskar att jag hade Edward här just nu.", muttrade jag tyst för mig själv.
"Jaså?", sa en klar, vacker och klingande men barnslig röst. Jag fäste blicken i Janes vinröda ögon och morrade ett dovt muller. Hon blev förvånad och skyggade ett par steg tillbaka.
"Bella, jag förstår att du funderar över mycket just nu, men snart är dina bekymmer över.", kvittrade Jane med sin klingande röst. Jag blottade mina vassa huggtänder mot henne och morrade igen. Den här gången skyggade hon inte undan.
"Lugn, lugn. Vi behöver talas vid.", sa Jane med lite allvarligare röst nu. "Ditt lilla kräk till dotter är, eller det är mer passande med var min lilla livvakt. Men hon gjorde ingen större nytta.", fnös Jane.
"Men Jane...", klagade Nessie. Jane spände blicken i min dotter. Nessie tog sig för halsen och ramlade ner på golvet. Just det var hon, hon var MIN dotter! Ingen annan skulle få äga min skatt. Jag gjorde ett utfall mot Jane och smärtan avtog i Nessies ögon. Jane blottade tänderna och väste. Jag for ut genom tältet i min vrede och såg Zafrina, Senna och Kachiri igen. Nyfikenheten i Zafrinas blick hade delvis gått över till oro och beundran. Jag sprang upp till Zafrina och tittade in i hennes ögon med vädjande blick.
"Zafrina?"
"Ja, Bella."
"Du måste göra din kraft på Jane! Hon har Renesmee!" Då blev hennes ögon tomma. Hon gjorde sin illusion på Jane. Hon kunde nämligen få en att tro att den tex. var i en afrikansk regnskog fast man var där man stog.

Jag väntade i minst en minut innan Nessie kom ut. Jag sprang henne till mötes.
"Mamma." Hon tog upp sin hand och rörde vid min kind. Jag såg när hon varit ute och jagat puma. När Jane hade sett henne och jagat henne. Renesmee hade förlorat mot Jane och blivit Janes livvakt. När hon hade protesterat eller sagt emot hade hon fått uppleva den olidliga smärtan av Janes illusion. Något hade följt henne. Men hon hade inte vetat vad. Men det visste jag genast när jag såg hennes bilder. Jacob. Helt klart Jacob. Han älskade Nessie. Det hade han gjort sedan hon bara varit ett litet barn. I hennes bilder såg jag många ansikten hon hade saknat. Hennes morfar Charlie, farfar Carlisle, farmor Esme, pappa Edward och mig så klart. Och ett ansikte som hade visats nästan dubbelt så många gånger som alla andras var Jacobs. Jag log åt tanken att Jacob kanske äntligen hade hittat den rätta. Och Renesmee verkade älska honom lika mycket som Jacob älskade henne. Där hade Jacob haft tur med att han inte åldras. Men var var han nu?
"Nessie, vet du var Jake är?
"Nej, mamma. Men jag önskar att jag visste.", suckade hon.
"Tack Zafrina!", ropade jag med min sopran röst. Sedan gick jag och Nessie, långsamt som människor, mot den glödheta savannen...

Jag ställde mig i försvarsställning, redo att anfalla om det var nödvändigt. Jag fäste blicken på mördarens blodröda ögon och en dov morrning ljöd ur min strupe. Helt oväntat kom det fram fler och fler "krigare" ut ur den ödsliga skogen. Dem samlades i en stor båge runt mig. Jag blev förvånad och till och med lite rädd när jag kände igen en doft. Doften kom från vänster. Jag visste redan vem det var, men jag var tvungen att kolla att jag inte bara inbillade mig. Men mycket ricktigt, där stog Renesmee. Jag fässte blicken i hennes oskuldsfulla ögon och blev förvirrad. Varför var hon här? Ingen hade sett till henne på ungefär 4 år. Nu var hon fullvuxen. Så det var här hon var. Jag stirrade på henne. Eller på mig själv. Medan jag var som fängslad vid Renesmees blick hoppade någon på mig. Jag slet mig ur mördarens grepp och väste mellan mina sammanbitna tänder och hoppade lätt och smidigt över en blond kille som gick till attack. Mördaren gav dem en speciell blick och alla fick något retsamt i blicken. Till och med min fullvuxna dotter.
"Nessie!", väste jag. Hon utväxlade en kort blick med mig och gick tillsammans med alla dem andra mig till mötes.
Alla attackerade mig i samma sekund som jag vände dem ryggen till och tänkte fly. Jag puttade bort ett par stycken som låg på marken och var helt livlösa. Jag slet av armar,ben,skuldror,huvuden... och många andra kroppsdelar på de blodtörstiga vampyrerna. Jag blev tyvärr (men det var helt väntat) också av med några kroppsdelar. Jag hann sätta tillbaka alla mina kroppsdelar förutom ett lillfinger. När bara mördaren, Nessie och fem andra var kvar hoppade alla på mig och höll fast mig i ett järngrepp. Jag hade ingen chans mot dem som var mer än dubbelt så starka som jag, så jag gav upp. Ibland naffsade jag efter deras fingrar men Nessie morrade alltid åt mig. Det skrämde mig lite. Inte brukade väl min dotter uppföra sig på det viset. Dem förde med mig långt. Jag tror vi var i Sydamerika när vi äntligen stannade. Jag kände tre blickar på mig och jag visste genast vilka ägarna till blickarna var.