Bella And Edward L♥VE

Jag kände Fred slappna av lite medans jag stelnade till av fasa. Hur kunde Esme och de andra acceptera honom så bra. I mina ögon var han bara en vanlig men vildsint människo mördare. Jag ryste till vid tanken på en vanlig vampyr i vår familj. Och han var typ bara sexton år. Eller alltså att han var sexton när han förvandlades. Och sådant kunde inte jag acceptera. Det var löjligt och jag visste att jag hade överreagerat. Igen. Men jag kunde inte stoppa min hotfulla morrning som verkade få honom att hoppa till. Jag såg mig omkring, men inte en ända vampyr i sikte. Ingen förutom jag själv och det där miffot. Men jag hörde flämtningar. Som om de inte fick tillräckligt med syre att fylla lungorna med. Men vampyrer behövde inte andas, så jag fattade inte varför alla var så himla besvärade. Fred kastade ängsliga blickar runt omkring sig och flämtningarna avtog sakta. De kom tillbaka. Jasper och Carlisle hade en liten rynka mellan ögonbrynen medans restan av min familj såg riktigt hoppfulla och överraskade ut. Men som sagt på ett glatt sätt. Det irriterade mig mer än något annat på hela dagen.
"Min festmö är bara lite okontrollbar ibland", flinade han. " Hon är den nyaste vegetarianen." Fred ryckte till vid ordet "vegetarian". Han studerade ängsligt Edwards lilla flin. Alice fnissade och fick frågande blickar på sig. En av blickarna var min.
"Vad?", undrade hon oskyldigt. "Han var bara lite rolig."
"Så han är rolig nu också...", muttrade jag tjurigt.
"Var inte barnslig", stönade Alice.
"Hur barnslig är inte du", väste jag till Alice.
"Där måste jag hålla med Bella", skrockade Emmett. Alice lipade åt honom utan vidare intresse.
"Kan jag få tala enskilt med Bella", sa Edward lågt. Jag log och följde efter honom mot parken. Den var några kilometer bort.
"Hur kan du vara så vänlig mot honom?", väste jag fram mellan mina sammanbitna tänder. "Han är ju den värsta inkräktaren jag nånsin har mött."
"Jag känner honom", sa han tonlöst och ryckte på axlarna. Jag försökte minnas hur han kunde känna Fred så väl. Vänta lite. Renesmee och Jacob hade väl inte presenterat sig inför Fred. Och om jag mindes rätt - vilket jag säkerligen gjorde - hade jag inte känt deras dofter där heller. Jag stönade högt.
"Vad är fel?", viskade Edward oroligt.
"Vart är Renesmee och Jacob?"
"De stack hem", suckade han.
"Varför?", frågade jag otåligt.
"De tycker om Fred lika mycket som du gör."
"Jaha. Varför fick inte jag följa med dem?", råkade jag skrika högt med min klingande vackra röst.
"Du hade chansen, men tog den inte", sa Edward.
"Du kunde ha påmint mig", sa jag frustrerat.
"Och Fred vill vara med oss. Så dra inte förhastade slutsatser."
"Ha!", utropade jag. "Jag har studerat honom i minst två minuter! Det borde räcka!", vrålade jag.
"Han har en effektiv och sällsynt gåva. Han kan få hur många som helst att känna sig äcklade av att titta på honom. Eller att bara vara i närheten. Han kan till och med göra så att man blir illamående bara av att tänka på honom. Han kan liksom skruva upp och ner hans äckelhets gåva."
Jag räckte upp handen.
"Ja, miss Cullen?"
"Är det användbart?", frågade jag torrt.
"Det håller honom vid liv", sa han och ryckte på axlarna igen. "Men eftersom att du har en sköld fungerar det inte på dig."
"Kul. Hejdå."
"Stick efter Jake och Nessie då.", muttrade han besviket. "De har inte hunnit hem riktigt än."
"Okej. Vi ses hemma!", kuttrade jag när jag äntligen fick min vilja igenom. "Ta med dig de andra sex också." "Sju", rättade han mig.
"Ja, ja skit samma. Men lämna mig inte ensam med ungdomarna."
"Du är också tonåring", påpekade han mig.
"Jag är faktiskt 27 år", sa jag trotsigt.
"Och jag är 118", sa han och himlade med ögonen.
Jag avslutade samtalet genom att vinka triumferande åt honom och rusa iväg sekunden efter. Jag hörde honom skrocka lågt för sig själv.