Bella And Edward L♥VE

Jag tittade in i dem sex vackra rubinröda ögonen.
"Zafrina, Senna, Kachiri!", ropade jag. En glödande nyfikenhet glimmade till i Zafrinas ögon. Zafrina och Renesmee hade skapat ett mycket starkt band för ett par år sen, eftersom båda kunde kommunicera med bilder. Jag förstod att hon ville veta hur det var med henne.
Jag hann inte se dem i mera än tre sekunder innan dem knuffade in mig i ett löjligt tält. Det var inte förrän jag satt hukad i försvarsställning i tälltet som jag insåg vilka dem här krigarna var. Mördaren var Jane. Såklart. Min dotter Renesmee(som jag nu för tiden föredrog att kalla Nessie). Dem andra fem var Alec.Janes häxtvilling som det ryktades.Alec kunde göra så att alla sinnen försvann hos alla inom ett visst område. Så alla bara stod som zomies. Demetri var såklart också med. Han var den bästa spåraren dem hade. Felix, han var väldigt kraftig. Heidi. Hon kunde lätt få folk att lyda henne. Renata? Hon är ju en personlig livvakt till Aro. Hon borde inte vara här. Jag blev förbryllad. Inga av dem här krafterna fungerade på mig. Jag hade en sorts sköld. Jag hade tränat på att skydda många runt omkring mig. Och jag hade lyckats ricktigt bra. Jag studerade dem sju vampyrerna.Eller rättare sagt dem sex och en halv vampyrerna. Nessie var halv människa och halv vampyr. Nessies ögon var blodröda. Hon hade druckit människoblod. Och ännu värre, hon hade gjort det i 4 år! Vad hade hänt med henne?
"Jag önskar att jag hade Edward här just nu.", muttrade jag tyst för mig själv.
"Jaså?", sa en klar, vacker och klingande men barnslig röst. Jag fäste blicken i Janes vinröda ögon och morrade ett dovt muller. Hon blev förvånad och skyggade ett par steg tillbaka.
"Bella, jag förstår att du funderar över mycket just nu, men snart är dina bekymmer över.", kvittrade Jane med sin klingande röst. Jag blottade mina vassa huggtänder mot henne och morrade igen. Den här gången skyggade hon inte undan.
"Lugn, lugn. Vi behöver talas vid.", sa Jane med lite allvarligare röst nu. "Ditt lilla kräk till dotter är, eller det är mer passande med var min lilla livvakt. Men hon gjorde ingen större nytta.", fnös Jane.
"Men Jane...", klagade Nessie. Jane spände blicken i min dotter. Nessie tog sig för halsen och ramlade ner på golvet. Just det var hon, hon var MIN dotter! Ingen annan skulle få äga min skatt. Jag gjorde ett utfall mot Jane och smärtan avtog i Nessies ögon. Jane blottade tänderna och väste. Jag for ut genom tältet i min vrede och såg Zafrina, Senna och Kachiri igen. Nyfikenheten i Zafrinas blick hade delvis gått över till oro och beundran. Jag sprang upp till Zafrina och tittade in i hennes ögon med vädjande blick.
"Zafrina?"
"Ja, Bella."
"Du måste göra din kraft på Jane! Hon har Renesmee!" Då blev hennes ögon tomma. Hon gjorde sin illusion på Jane. Hon kunde nämligen få en att tro att den tex. var i en afrikansk regnskog fast man var där man stog.

Jag väntade i minst en minut innan Nessie kom ut. Jag sprang henne till mötes.
"Mamma." Hon tog upp sin hand och rörde vid min kind. Jag såg när hon varit ute och jagat puma. När Jane hade sett henne och jagat henne. Renesmee hade förlorat mot Jane och blivit Janes livvakt. När hon hade protesterat eller sagt emot hade hon fått uppleva den olidliga smärtan av Janes illusion. Något hade följt henne. Men hon hade inte vetat vad. Men det visste jag genast när jag såg hennes bilder. Jacob. Helt klart Jacob. Han älskade Nessie. Det hade han gjort sedan hon bara varit ett litet barn. I hennes bilder såg jag många ansikten hon hade saknat. Hennes morfar Charlie, farfar Carlisle, farmor Esme, pappa Edward och mig så klart. Och ett ansikte som hade visats nästan dubbelt så många gånger som alla andras var Jacobs. Jag log åt tanken att Jacob kanske äntligen hade hittat den rätta. Och Renesmee verkade älska honom lika mycket som Jacob älskade henne. Där hade Jacob haft tur med att han inte åldras. Men var var han nu?
"Nessie, vet du var Jake är?
"Nej, mamma. Men jag önskar att jag visste.", suckade hon.
"Tack Zafrina!", ropade jag med min sopran röst. Sedan gick jag och Nessie, långsamt som människor, mot den glödheta savannen...