Bella And Edward L♥VE

Min hand darrade när den tryckte försiktigt på den lilla plingklockan. Jag hörde hans svagt dunsande steg komma traskande mot dörren. Handtaget trycktes ner och jag klistrade på ett leende på mina röda läppar.
"Bella?", frågade han och fick en rynka mellan ögonbrynen. Hans blick vandrade vidare till Jacob. "Nämen, hej Jacob." sa han lika förvånat och lät blicken glida mot Renesmee. "Renesmee, vad stor du har blivit." berömde han med en gest mot hennes kropp. Jag förstod att han inte gjorde som alla morföräldrar som alltid, varje gång barnbarnet hälsade på, berömde dem om hur stora de hade blivit. Renesmee hade vuxit. Rejält också. Hon log välkomnande.
"Du var inte så liten längre.", konstaterade han.
"Jag har vuxit till mig de senaste åren.", log hon nöjt.
"Jag ser det. Hur många år är du nu? Om jag minns rätt borde du vara åtta."
"Ja, du hade rätt jag är åtta år."
"Du är väldigt lång för att vara åtta år."
"Ja, folk brukar säga det."
"Kom in, fryser ni inte där ute?"
Jacob log ett snett leende mot Charlie. Det var mitt Jacob leende.
"Åh, ja. Du kanske inte fryser då, men ni andra?"
Renesmee tittade med en menande blick på mig och jag förstod vad hon menade. Jag nickade kort mot henne.
"Nej, Charlie, vi fryser faktiskt inte alls. Men tack ändå. Vi kan ändå gå in och prata.", tillade jag snabbt.
"Okej, stig in." sa han lite misstänksamt.
Nessie gick in först. På vägen kramade hon om min pappa i en snabb kram. Jacob log vänligt och roat mot Charlie medan han promenerade efter henne. Sist gick jag in och kramade också jag om honom.
Jag, Nessie och Jacob satte oss inträngda i soffan medan Charlie satte sig i fotöljen.
"Vill ni ha något att äta eller nåt?", frågade han.
"Visst." sa Jake och Nessie samtidigt och skrattade. Det märkte Charlie.
"Hur är det med er?", frågade han misstänksamt.
"Inget särskilt." sa Jacob.
"Vi ska bara gifta oss om ungefär en månad." berättade Renesmee och log.
"Okej. Grattis i förskott! Jag är väl också bjuden förresten?"
"Klart att du är.", sa Jacob och himlade med ögonen.
"Men ni ville väl ha något att äta?"
"Det behövs inte Charlie." sa Jacob snabbt till min lättnad. Vi måste ju komma till saken någon gång.
"Och förresten, Bella?", frågade han med en rynkad panna när han vände blicken mot mig. "Hur är det med Dr. Carlisle? Han har inte varit på sjukhuset på sistone."
Jag rynkade pannan. "Jag vet inte vart någon i min flock är just nu.
"Flock?", undrade han ännu misstänksammare än förut.
"Vi har något vi måste berätta för dig Charlie." sa jag med min något ostadiga röst.
Han höjde ena ögonbrynet.
"Jag... och familjen... Cullen... är... inte... normala...", stammade jag fram.
"Jag har börjat märka det." muttrade han tyst.
Jag kunde bara inte säga att vi var vampyrer. Det kändes orimligt.
"Charlie? Minns du att Jacob är... varulv?", undrade jag.
"Klart jag gör."
"Det är faktiskt inte så klart.", påpekade jag honom.
"Är du också... någon... myt?"
"Rätt."
"Vad är ni, då?", undrade han.
"Vill du verkligen veta?" undrade jag misstänksamt.
"Bara jag inte får för mycket information.", sa han lungt.
"Jag och min familj är... vam... pyr... er.", stammade jag skärrad över att jag sa det.
"Vampyrer?"