Sumpiga nyheter-befriande för mig
Eh, jag har tappat mitt skrivflyt i På den onda sidan och måste avbryta den.Du kan själv fantisera om slutet och kanske till och med skriva det till oss!
Kapitel 9 Lycka
"Edward, de signalerar" viskade jag och drog i hans arm."Vad tänker de på?" frågade jag.
"De har hittat Renesme" sa han och reste sig upp från stolen.
"Vänta Edward!".Jag gick efter honom med snabba steg.Jag vädrade i luften.De var här!Vi gick till dörren och kände på handtaget.Dörren var låst.Jag sparkade i dörren, men inte så ljudlöst.
"Vad ska vi göra, Jane" hörde jag en röst där utifrån.Det var Felix!"Nej, Felix" sa en avlägsen röst.Demetris röst. Jag måste ha missat en del av samtalet.Men, Aro, hade han varit med de andra här.Nej, det mins jag inte att han var.Men jag har ju dåligt minne!I alla fall när det blev så här stökigt.
Kapitel 8 Välskapt
Jag stirrade bort mot den tomma väggen.Jag lutade mig lite framåt för att inte se något mer.Det ända jag ville se var den gigantiska, långa och snygga väggen av ljust guld.En guldig lite speciell färg för deras kungliga boende.Det var bara ett tillfälligt boende, men väldigt välskapt.Ingen visste vad de bortskämda enstöringarna var. Edward hörde till dem.Jag och min familj med.Renesme, även fast hon inte var vampyr var hon ju med.
En tår rann nerför min kind och försvann lika snabbt.Jag trykte mig fast vid Edwards hårda bröstkorg.Jag kramade om hans arm hårt, så att en människa skulle ha brytit armen.Brytit varje litet ben i sin sköra arm.Jag visste inte hur det varit att ha en människa till kärlek.Men det gjorde Edward.Jag kände inte lika som förrut, nej, det gjorde jag inte.Jag var vampyr nu ju.Men jag gillade honom fortfarande lika mycket och kände honom lika, nej bättre, än förrut.Han var en välskapt varelse, vacker och snabb.Stark och försiktig.Vetande och känslosam men ändå så mänsklig.Jag kände mitt hjärta falla ur munnen.Jag behövde inte ett stilla hjärta så det spelade ju ingen roll.Om jag hade kunnat se mitt hjärta ligga där på golvet, sett min innre skönhet.Det som en gång hållit mig vid liv.Jag föreställde mig ett hjärta, tomt och ensamt.Utan blod och känsla.Utan en vetande själ. Jag låtsades stoppa in mitt hjärta i munnen.Svälja det och lyssna på det.Den rytmiska rörelsen i ett människo hjärta.Musik i mina öron."Gråt inte Bella" sa Edward och torkade en tår från min bleka kind.Jag drog över mitt ansikte och kände alla fördjupningar.En brinnande lukt trängde sig in i min hud.Den genomforskade mig och jag forskade om den.Det var Quil.Lite av den var Seth, men mest Quil.Nu kom Sam, sedan Leah.Då kom en välbekant men hemsk lukt.Blodet av Jacob som flöt iväg och blev en flygande ström.En ström som led in i min kropp.Genom näsan och ut genom min mun.Som om jag inte kunde prata.Jacobs blod som rann ur mig, hjärtats produktion.En välskapt signal.Signal, hm, de signalerade till oss!
En tår rann nerför min kind och försvann lika snabbt.Jag trykte mig fast vid Edwards hårda bröstkorg.Jag kramade om hans arm hårt, så att en människa skulle ha brytit armen.Brytit varje litet ben i sin sköra arm.Jag visste inte hur det varit att ha en människa till kärlek.Men det gjorde Edward.Jag kände inte lika som förrut, nej, det gjorde jag inte.Jag var vampyr nu ju.Men jag gillade honom fortfarande lika mycket och kände honom lika, nej bättre, än förrut.Han var en välskapt varelse, vacker och snabb.Stark och försiktig.Vetande och känslosam men ändå så mänsklig.Jag kände mitt hjärta falla ur munnen.Jag behövde inte ett stilla hjärta så det spelade ju ingen roll.Om jag hade kunnat se mitt hjärta ligga där på golvet, sett min innre skönhet.Det som en gång hållit mig vid liv.Jag föreställde mig ett hjärta, tomt och ensamt.Utan blod och känsla.Utan en vetande själ. Jag låtsades stoppa in mitt hjärta i munnen.Svälja det och lyssna på det.Den rytmiska rörelsen i ett människo hjärta.Musik i mina öron."Gråt inte Bella" sa Edward och torkade en tår från min bleka kind.Jag drog över mitt ansikte och kände alla fördjupningar.En brinnande lukt trängde sig in i min hud.Den genomforskade mig och jag forskade om den.Det var Quil.Lite av den var Seth, men mest Quil.Nu kom Sam, sedan Leah.Då kom en välbekant men hemsk lukt.Blodet av Jacob som flöt iväg och blev en flygande ström.En ström som led in i min kropp.Genom näsan och ut genom min mun.Som om jag inte kunde prata.Jacobs blod som rann ur mig, hjärtats produktion.En välskapt signal.Signal, hm, de signalerade till oss!
Kapitel 7 Prövning
Vi var tvugna att hitta på en plan, och det snabbt!Renesme var på väg till döds, eller redan död.Så vi måste hitta på någonting.Jag stirrade rakt ut i tomma intet för att få hjärnan urkopplad från mina utstirrande ögon.Jag koncentrerade mig på vad jag hörde och vilka lukter jag kände.Jag nosade upp vart alla Volturi medlemmar beffan sig, hur nära de var och så.Jag lyssnade vilka röster jag hörde och vad de sa.Jag tog även upp min sköld över hela min familj.Jag kämpade med att nå Renesme men det var väldigt svårt.Men jag gav aldrig upp.Min dotter skulle skyddas även om jag kunde betala mitt liv för det.Hon var min andra livsgnista.Min första var Edward.Edward.Jag skulle behöva mina ögon igen.Jag gled med blicken längs det kala golvet och vidare till soffan.Sedan över alla kuddar och till sist Edward.Jag mötte hans blick.Han hade nog stirrat på mig hela tiden.Jag sögs fast i hans magiska gyllene ögon.De hade en otrolig dragkraft.Jag hade aldrig tänkt på hur mina ögon var. Kanske var det därför alla killar bjöd ut mig redan de första dagarna i Forks Highschool.Nu kunde de bara drömma om det.Mina ögon hade sugkraft.Mina ögon var också milt honungsfärgade och glansigt guldiga.Det var vampyrernas skönhet.Men förr var jag bara en människa.Men jag hade kanske en naturlig skönhet.Min slagna skönhet.Det som gjorde mig speciel.Kanske därför Edward ville ha mig.Han kan ha ljugit.
"Edward" viskade jag.
"Vad är det Bella" det drog i sammet när hans stämmband spelade.
"Vill du ha mig för att jag är..." sa jag behärskat.
"Typ vacker" suckade jag.Mina hjärtesträngar spelades.Renesme, Edward och oro.Mina tre ostämda strängar.De andra tre lät mer, melodiskt.Tre stämda strängar.Kärlek, vinnst och smaken av människo blod.Mina tankar avbröts."Det här är en prövning mot mig Bella.Jag kände att du var speciel.Att du var min.Ditt blod lockade mig så mycket att jag först inte märkte det.Men jag lärde mig självkontroll.Jag insåg vem du var." viskade han till mig. Jag visste att alla hörde men det gjorde ingenting.Deras skarpa hörsel var ändå inget mot min hörsel.
"Så du gillade mig på riktigt" frågade jag."Ja".
"Edward" viskade jag.
"Vad är det Bella" det drog i sammet när hans stämmband spelade.
"Vill du ha mig för att jag är..." sa jag behärskat.
"Typ vacker" suckade jag.Mina hjärtesträngar spelades.Renesme, Edward och oro.Mina tre ostämda strängar.De andra tre lät mer, melodiskt.Tre stämda strängar.Kärlek, vinnst och smaken av människo blod.Mina tankar avbröts."Det här är en prövning mot mig Bella.Jag kände att du var speciel.Att du var min.Ditt blod lockade mig så mycket att jag först inte märkte det.Men jag lärde mig självkontroll.Jag insåg vem du var." viskade han till mig. Jag visste att alla hörde men det gjorde ingenting.Deras skarpa hörsel var ändå inget mot min hörsel.
"Så du gillade mig på riktigt" frågade jag."Ja".
Kapitel 6 Tillfångatagen
Jag öppnade sakta mina slutna ögon.Ögonfransarna var fastklistrade vid varandra av blöthet.Jag hade gråtit!Jag tittade upp mot Edwards ansikte och blev glad över att vara i hans famn.Han drog mig intill sig och kysste mig.Jag granskade hans käkben och lät blicken glida till den perfekta hakan.Jag ville inte ta ögonen först eftersom jag inte skulle kunna slita ögonen ifrån dem.Jag genomskådade hela hans ansikte.Till slut blickade jag försiktigt mot hans vackra, topasfärgade ögon.Jag drunknade i dem.Jag kunde inte stita blicken från dem en sekund.Jag blinkade inte äns.
Efter ett tag räddade han mig.Han kollade bort.Han genomskådade Emmets orörliga ansikte.Jag kom fram till att han läste Emmets tankar och inte bara stirrade.Edwards min gjorde mig orolig."Vad är det Edward" viskade jag. "Han tror att Volturi överväger att döda oss."
"Varför?"Han stirrade på Alice i väntan på svar.
"Därför att de tror att vi var på väg att döda Zafrina" svarade han efter nio långa sekunder.Han granskade min undrande min en stund."Volturi vill ha Zafrina" förklarade han.
"Renesme var på väg att döda Zafrina, trodde dem."
"Ja, vi tar oss nog ut härifrån."Men tänk om det var sant, att Nessie var ute efter att döda Zafrina.De har ett starkt band till varandra så det är nog omöjligt.Men om det var sant, att Nessie ville hämnas för ett bråk eller något.Tänk om det var Volturi som orsakade krachen, för att hon inte skulle döda Zafrina.
Efter ett tag räddade han mig.Han kollade bort.Han genomskådade Emmets orörliga ansikte.Jag kom fram till att han läste Emmets tankar och inte bara stirrade.Edwards min gjorde mig orolig."Vad är det Edward" viskade jag. "Han tror att Volturi överväger att döda oss."
"Varför?"Han stirrade på Alice i väntan på svar.
"Därför att de tror att vi var på väg att döda Zafrina" svarade han efter nio långa sekunder.Han granskade min undrande min en stund."Volturi vill ha Zafrina" förklarade han.
"Renesme var på väg att döda Zafrina, trodde dem."
"Ja, vi tar oss nog ut härifrån."Men tänk om det var sant, att Nessie var ute efter att döda Zafrina.De har ett starkt band till varandra så det är nog omöjligt.Men om det var sant, att Nessie ville hämnas för ett bråk eller något.Tänk om det var Volturi som orsakade krachen, för att hon inte skulle döda Zafrina.
Kapitel 5 Volturis läger
Jag klev stelt ut ur bilen och promenerade långsamt till Volturis läger.Jag ville fördröja det hämska så länge det gick. Men Renesme var där.Jag skyndade mig nu.Med Edward vid min sida sprang jag mot den lilla mörka porten.Inget lyxhem för Volturis inte.Innan vi öppnade den lätta trädörren lät jag mina läppar snudda vid Edwards käkben.Så öppnade vi dörren och klev in.Hela familjen Cullen var inne i huset nu.Då skymtade jag ett rött ljus i det mörka rummet.Det var Janes rubinröda ögon som glimmrade i salen."Vad har vi här då, Cullens" hörde man en röst säga. Då dök det upp fyra röda ögon till.Där stod Caius och Heidi.Jag stirrade på dem tre vackra vampyrerna ett tag innan jag återfann livet igen."Vart är Nessie" väste jag tyst.Morrningar steg ur min strupe och jag kände ilskan värma min kropp.Hettan kändes tvivlande, oåterkallande.Jag skulle aldrig komma över det här. Jag kände en kall hand snudda vid min axel.Jag kände doften, det var helt klart Heidi!Jag röt åt henne och mumlade en lång rad osammanhängande svordomar.
Jag drog mig ur hennes nyfunna grepp och puttade iväg henne.Hon liksom flög till andra sidan rummet.Det kändes bäst att säga sal.Heidi flög igenom den långa salen.Hon var lätt som en liten fjäder men stark som en arg björn.Då hörde jag en snyftning, en välbekant hjärtskärrande snyftning.En gråtande ängels ljusa röst. Snyftningarna övergick till hårda skakningar som sakta blev mörkare tonade.Ljudet kom från ett avlägset rum på vinden.Dit stirrade jag och lyssnade så bra jag kunde.Jag var på väg upp när Alec stoppade mig.Han puttade ner mig och jag landade i Caius hårda grepp.De andra ställde sig i försvarsställning och gjorde sig beredda att angripa varandra.När Jane sprang mot de som tidigare bekämpat henne kastade Caius ut mig i stormen av arga vampyrer.Jag kände hur kroppen domnade bort, som om de skulle slita av mina kroppsdelar.Jag kände att tiden var inne.Jag var inte beredd att sluta kämpa än, jag ska leva för min familj.Jag tänkte på Jacob.Hur skulle han kunna leva utan mig, utan Nessie.Jag kämpade på, för att inte svika min dotter och hennes blivande man.Det var okej att hon var med någon ur fiendeklanen, hon var ju ändå inte hel vampyr.
Mina tankar avbröts.Min arm vreds om.Jag kände smärtan när den nästan lossnade.Så var det mitt bens tur.Det blev intryckt av alla de andra vampyrerna.Mitt ben vred sig i farten och pressade mot min mage.Jag hörde någonting knäckas.Jag visste inte hur många ben jag hittills hade brutit i denna brutala strid.Volturis styrka ökade. Deras sida blev stödd av alla vakter, deras sida som förvreds i vrede.Min sida, den goda sidan kämpade för sina små chanser att överleva.Jag publikdök jag, det tyckte Caius verkade rätt sport för mig.Jag kände smärtan i min stortå när det knakade igen.Någon hade lyckats dra av min strumpa men inte min sko.Jag såg Edwards min förvridas i sorg och oro.Det var det sista jag såg just nu.
Jag drog mig ur hennes nyfunna grepp och puttade iväg henne.Hon liksom flög till andra sidan rummet.Det kändes bäst att säga sal.Heidi flög igenom den långa salen.Hon var lätt som en liten fjäder men stark som en arg björn.Då hörde jag en snyftning, en välbekant hjärtskärrande snyftning.En gråtande ängels ljusa röst. Snyftningarna övergick till hårda skakningar som sakta blev mörkare tonade.Ljudet kom från ett avlägset rum på vinden.Dit stirrade jag och lyssnade så bra jag kunde.Jag var på väg upp när Alec stoppade mig.Han puttade ner mig och jag landade i Caius hårda grepp.De andra ställde sig i försvarsställning och gjorde sig beredda att angripa varandra.När Jane sprang mot de som tidigare bekämpat henne kastade Caius ut mig i stormen av arga vampyrer.Jag kände hur kroppen domnade bort, som om de skulle slita av mina kroppsdelar.Jag kände att tiden var inne.Jag var inte beredd att sluta kämpa än, jag ska leva för min familj.Jag tänkte på Jacob.Hur skulle han kunna leva utan mig, utan Nessie.Jag kämpade på, för att inte svika min dotter och hennes blivande man.Det var okej att hon var med någon ur fiendeklanen, hon var ju ändå inte hel vampyr.
Mina tankar avbröts.Min arm vreds om.Jag kände smärtan när den nästan lossnade.Så var det mitt bens tur.Det blev intryckt av alla de andra vampyrerna.Mitt ben vred sig i farten och pressade mot min mage.Jag hörde någonting knäckas.Jag visste inte hur många ben jag hittills hade brutit i denna brutala strid.Volturis styrka ökade. Deras sida blev stödd av alla vakter, deras sida som förvreds i vrede.Min sida, den goda sidan kämpade för sina små chanser att överleva.Jag publikdök jag, det tyckte Caius verkade rätt sport för mig.Jag kände smärtan i min stortå när det knakade igen.Någon hade lyckats dra av min strumpa men inte min sko.Jag såg Edwards min förvridas i sorg och oro.Det var det sista jag såg just nu.
Kapitel 4 Snöfall /Bellas synvinkel
Jag funderade på hur det skulle vara om Edward insåg att jag var en idiot.Det var skönt att han inte kunde läsa mina tankar just nu, för det skulle vara för ledsamt om han lämnade mig igen.Då skulle jag behöva sno någons själ.
"Renesme!" hörde jag Alice skrika."Ge dig inte på Jane..." det var allt jag hörde av hennes klingande röst.Sedan efter några minuter stördes mina tankar igen, av en duns.Sedan startade någon en bil.Det var bäst att kolla."Kom till hallen allihopa!" utropade jag.När jag kom ner stod alla redan i hallen och väntade på mig."Vad vill du Bella" sa Esme med en uppriktig röst."Jo, jag hörde någon starta en bil och...".Jag avbröt mig och tittade på Alice stirriga ögon.Det var inte mig hon såg det var mer än så, hon såg en vision.
"Vad såg du Alice" sa Jasper med sin stiligaste mörka ton i rösten.Alice svar dröjde inte länge."Jo, jag såg Renesme.Hon har krashat min gula porsche!".Sorgen gick upp för mig igen.Hon kan inte ha dött om det var en vanlig olycka.Jag lugnade mig lite."Jo, Bella".Jag kunde inte svara på grund av skräck."Renesme, hon kan dö".Jag blev panikslagen."Vi måste skynda oss!" skrek jag."Vart var Renesme?" frågade Edward."Hos Volturi, i deras läger, menar jag.Alec har tillfångatagit henne".Jag sprang och satte mig i Emmets bil, den var säkrast just nu. Paniken övervann rädslan, så skakis var jag.Emmet satte sig i förarsätet och Edward bredvid mig.Resten trängde in sig där det fanns plats.Vi åkte iväg i full fart.Hundrasjuttio km i timmen tror jag det var.Längre fram var vägen avspärrad.Där låg Alice porsche och Jacobs bil.Va, Jacobs bil?Han måste ligga på sjukhus!Jag blev frustrerad.Han var min gamla vän.Men vad gjorde han här?"Åh, min porsche!Titta så den ser ut!" tjöd Alice anklagande."Håll i er" sa Emmet lite lömskt.Vi åkte av vägen, över stenar och sådant.I full fart drog vi iväg, vi rundade avspärrningen. Sedan kom vi in på vägen igen.Jag tappade andan och blev panikslagen tills jag märkte att jag inte behövde andas.Det var lätt att glömma bort.Carlisles röst bröt tystnaden."Då var vi framme"...
"Renesme!" hörde jag Alice skrika."Ge dig inte på Jane..." det var allt jag hörde av hennes klingande röst.Sedan efter några minuter stördes mina tankar igen, av en duns.Sedan startade någon en bil.Det var bäst att kolla."Kom till hallen allihopa!" utropade jag.När jag kom ner stod alla redan i hallen och väntade på mig."Vad vill du Bella" sa Esme med en uppriktig röst."Jo, jag hörde någon starta en bil och...".Jag avbröt mig och tittade på Alice stirriga ögon.Det var inte mig hon såg det var mer än så, hon såg en vision.
"Vad såg du Alice" sa Jasper med sin stiligaste mörka ton i rösten.Alice svar dröjde inte länge."Jo, jag såg Renesme.Hon har krashat min gula porsche!".Sorgen gick upp för mig igen.Hon kan inte ha dött om det var en vanlig olycka.Jag lugnade mig lite."Jo, Bella".Jag kunde inte svara på grund av skräck."Renesme, hon kan dö".Jag blev panikslagen."Vi måste skynda oss!" skrek jag."Vart var Renesme?" frågade Edward."Hos Volturi, i deras läger, menar jag.Alec har tillfångatagit henne".Jag sprang och satte mig i Emmets bil, den var säkrast just nu. Paniken övervann rädslan, så skakis var jag.Emmet satte sig i förarsätet och Edward bredvid mig.Resten trängde in sig där det fanns plats.Vi åkte iväg i full fart.Hundrasjuttio km i timmen tror jag det var.Längre fram var vägen avspärrad.Där låg Alice porsche och Jacobs bil.Va, Jacobs bil?Han måste ligga på sjukhus!Jag blev frustrerad.Han var min gamla vän.Men vad gjorde han här?"Åh, min porsche!Titta så den ser ut!" tjöd Alice anklagande."Håll i er" sa Emmet lite lömskt.Vi åkte av vägen, över stenar och sådant.I full fart drog vi iväg, vi rundade avspärrningen. Sedan kom vi in på vägen igen.Jag tappade andan och blev panikslagen tills jag märkte att jag inte behövde andas.Det var lätt att glömma bort.Carlisles röst bröt tystnaden."Då var vi framme"...
Kapitel 3 Snöfall /Renesmes synvinkel
Jag stelnade till vid tanken på Janes anfall.Varför kunde inte jag ha gjort något.Jag kunde givit henne bilder av hennes falska framtid.Jag tänker i alla fall ge mig på henne.Jag förstår inte att alla behandlar mig som en liten barnunge, jag är inte yngre än de andra.Tekniskt sätt i alla fall.
De ska få se att jag klarar av Jane, jag vet bara inte när.Det får jag inte bestämma nu, då kommer Alice att se det.
Jag satt i mina egna tankar en lång stund, åtminstone trodde jag det.Ingen fick se och höra mina planer.Jag var ju faktiskt på den onda sidan.Vilket rent tekniskt, alla vampyrer är.Logiskt sätt var jag god och Jane var ond, skurken i en skräckfilm.Utan att tänka mig för delade jag min bild med Alice."Renesme!". Jag hajade till av Alice kvittrande röst."Du får inte ge dig på Jane ensam" sa hon.Inte ensam kanske, men med någon annan.Zafrina!Det var nog en bra ide, vi har ju samma gåva.Vi skulle kunna kommunicera med bilder, om det var en bra ide.Så klart det var en bra ide.Jag hoppade ut genom fönstret i mitt eget rum.Jag landade smidigt som en panter.Svarta pantern. Det var mitt nya kod namn.Zafrina skulle kunna ha något i stil med: Röda hunden, eller Igelkotten.Igelkotten.Det var det!Jag märkte att jag satt i bilen på väg mot Zafrina.Jag hade gjort allt med mitt undermedvetna.
Det började snöa.Snöflingorna landade en efter en på bilens ruta.Då kom jag på att jag åkte i Alices bil.Det var inte särskilt genomtänkt eller schysst men det får jag gå igenom senare.Vindrutetorkarna gick för fulla muggar och det snöade allt mer.Vägen var ett enda täcke av snö som bilarna gled över i hisklig fart.Jag kollade på klockan, det var ganska sent.Jag vred upp hastigheten till hundratjugo för att hinna till Zafrina innan klockan slog tolv.Vid midnatt var det alltid farligt att vara ute bland alla ondskefulla vampyrer som Jane.En rysning gick längs min ryggrad bara för tanken på hennes namn.Det fick mig att vrida upp hastigheten ytterligare tjugo kilometer i timmen.Då gled porschen över gatan och in på vänster sida.Jag drog i ratten men jag återfick inte kontrollen på den knallgula bilen.Jag slirade fram och tillbaks på den ishala vägen.Då såg jag Jacob.Min styrka drog upp den pälsklädda ratten från sin plats.Jag fick panik.Vad skulle jag göra nu!?Jag körde rakt mot Jacobs bil.Vi skulle krocka!Min Jacob fick inte skada sig på något sätt.Särskilt inte av mig.Jag kom precis på mig med att drömma om en ur fiendeklanen.En varulv, innan allt blev svart.
De ska få se att jag klarar av Jane, jag vet bara inte när.Det får jag inte bestämma nu, då kommer Alice att se det.
Jag satt i mina egna tankar en lång stund, åtminstone trodde jag det.Ingen fick se och höra mina planer.Jag var ju faktiskt på den onda sidan.Vilket rent tekniskt, alla vampyrer är.Logiskt sätt var jag god och Jane var ond, skurken i en skräckfilm.Utan att tänka mig för delade jag min bild med Alice."Renesme!". Jag hajade till av Alice kvittrande röst."Du får inte ge dig på Jane ensam" sa hon.Inte ensam kanske, men med någon annan.Zafrina!Det var nog en bra ide, vi har ju samma gåva.Vi skulle kunna kommunicera med bilder, om det var en bra ide.Så klart det var en bra ide.Jag hoppade ut genom fönstret i mitt eget rum.Jag landade smidigt som en panter.Svarta pantern. Det var mitt nya kod namn.Zafrina skulle kunna ha något i stil med: Röda hunden, eller Igelkotten.Igelkotten.Det var det!Jag märkte att jag satt i bilen på väg mot Zafrina.Jag hade gjort allt med mitt undermedvetna.
Det började snöa.Snöflingorna landade en efter en på bilens ruta.Då kom jag på att jag åkte i Alices bil.Det var inte särskilt genomtänkt eller schysst men det får jag gå igenom senare.Vindrutetorkarna gick för fulla muggar och det snöade allt mer.Vägen var ett enda täcke av snö som bilarna gled över i hisklig fart.Jag kollade på klockan, det var ganska sent.Jag vred upp hastigheten till hundratjugo för att hinna till Zafrina innan klockan slog tolv.Vid midnatt var det alltid farligt att vara ute bland alla ondskefulla vampyrer som Jane.En rysning gick längs min ryggrad bara för tanken på hennes namn.Det fick mig att vrida upp hastigheten ytterligare tjugo kilometer i timmen.Då gled porschen över gatan och in på vänster sida.Jag drog i ratten men jag återfick inte kontrollen på den knallgula bilen.Jag slirade fram och tillbaks på den ishala vägen.Då såg jag Jacob.Min styrka drog upp den pälsklädda ratten från sin plats.Jag fick panik.Vad skulle jag göra nu!?Jag körde rakt mot Jacobs bil.Vi skulle krocka!Min Jacob fick inte skada sig på något sätt.Särskilt inte av mig.Jag kom precis på mig med att drömma om en ur fiendeklanen.En varulv, innan allt blev svart.
Kapitel 2 Tio anledningar att jag är en idiot
Jag kände tårarna rinna nerför kinderna.Det var patetiskt av mig, jag var ju en vampyr.Alice stoppade om mig och gick iväg.Jag hörde henne och Edward prata."Vad ska vi göra nu"viskade Alice."Vi gör som du ville"sa Edward. Han kunde såklart läsa Alice tankar och jag fick inget veta.Det var också patetiskt.Jag kände en morrning på väg upp genom bröstet.Det var ilska, rädsla av att mista min ögonsten.Nessie, min flicka.
Jag slöt ögonen.Lät drömmarna styra ett tag.Då kom jag på, vampyrer kan inte sova!Det var bara en gammal vana, och jag kände mig trött.Kanske bara slö och matt, men jag behövde hur som helst vila.Då kände jag något mot min kind."Renesme, är det du" fick jag fram genom min uttorkade strupe."Ja, det är jag mamma.Mår du bra?" Jag låg här och blev tröstad av min dotter.Det var idiotiskt, så här skulle det inte vara.Jag skulle trösta henne för att en ondskefull vampyr var ute efter henne.Den brutala tystnaden bröts.Det krafsade på fönstret igen.Dum som jag var gick jag för att öppna det."Nej, mamma, nej!"
Allt blev svart.Jag kände hur häftigt jag skakade.Där stod Jane.Hon trykte ner mig mot golvet med sin lilla lätta fot som var så onaturligt stark.En rysning gick genom min ryggrad.Vad skulle nu hända med Nessie?Jag kämpade för att komma loss men inte ens min nyfunna vrede var stark nog.Då stod hela familjen Cullen där bredvid i försvarsställning.Emmet och Edward drog upp mig.Alice skyddade Renesme och resten kämpade mot Jane.Jag kände mig omtumlad och yr.Edward lyfte iväg mig och Emmet gedde sig in i fajten.Att jag ska ha sån här otur, snarare att jag är en IDIOT!Då föll jag ner mot golvet.Edwards jämrande gjorde mig orolig."Jane!"ropade jag. "Jasper" sa Carlisle."Jasper!".En högljud morrning tjöd genom Carlisle.Argsint ändrade Jasper Janes humör till omtanke och förlåtelse."Förlåt" hördes Janes gälla röst innan hon försvann.Jag bara låg där på golvet som en hjälplös myra.Jag kan komma på minst tio fler anledningar på att jag är en patetisk nolla!Det kändes förödande och jag visste att det var mer kvar.
"Bella" sa Alice."Är du oskad?".
"Jag tar en titt på hennes rygg, ni andra kan förbereda en baseball match.Det ska tydligen bli åska i morgon" sa Carlisle med ett irriterat röstupplägg.Han bar mig till kontoret och lät mig sitta i den bekväma data stolen.Han betraktade mitt ansikte som var fyllt med torkade tårar och sedan min rygg.Han tittade föraktfullt mot klockan och sedan på ryggen igen.Han bad mig dra ner tröjan igen och suckade."Om du inte varit vampyr hade du varit död nu, Bella" sa han med sådan röst som alla doktorer hade."Du hade tur".
Jag sa ingenting.Jag vankade iväg till mitt och Edwards rum och satt mig i soffan.Jag drog upp fjärrkontrolen och satte på tvn.Jag sappade mellan kanalerna men var för dränkt i sorg för att kunna bry sig om vad jag såg. Mina topasfärgade ögon sved av tårar.Den våta hinnan över mina ögon var för suddig för att se igenom.Jag orkade ingenting.Det var den största anledningen till att jag var en idiot, jag var för hjälplös.
Jag slöt ögonen.Lät drömmarna styra ett tag.Då kom jag på, vampyrer kan inte sova!Det var bara en gammal vana, och jag kände mig trött.Kanske bara slö och matt, men jag behövde hur som helst vila.Då kände jag något mot min kind."Renesme, är det du" fick jag fram genom min uttorkade strupe."Ja, det är jag mamma.Mår du bra?" Jag låg här och blev tröstad av min dotter.Det var idiotiskt, så här skulle det inte vara.Jag skulle trösta henne för att en ondskefull vampyr var ute efter henne.Den brutala tystnaden bröts.Det krafsade på fönstret igen.Dum som jag var gick jag för att öppna det."Nej, mamma, nej!"
Allt blev svart.Jag kände hur häftigt jag skakade.Där stod Jane.Hon trykte ner mig mot golvet med sin lilla lätta fot som var så onaturligt stark.En rysning gick genom min ryggrad.Vad skulle nu hända med Nessie?Jag kämpade för att komma loss men inte ens min nyfunna vrede var stark nog.Då stod hela familjen Cullen där bredvid i försvarsställning.Emmet och Edward drog upp mig.Alice skyddade Renesme och resten kämpade mot Jane.Jag kände mig omtumlad och yr.Edward lyfte iväg mig och Emmet gedde sig in i fajten.Att jag ska ha sån här otur, snarare att jag är en IDIOT!Då föll jag ner mot golvet.Edwards jämrande gjorde mig orolig."Jane!"ropade jag. "Jasper" sa Carlisle."Jasper!".En högljud morrning tjöd genom Carlisle.Argsint ändrade Jasper Janes humör till omtanke och förlåtelse."Förlåt" hördes Janes gälla röst innan hon försvann.Jag bara låg där på golvet som en hjälplös myra.Jag kan komma på minst tio fler anledningar på att jag är en patetisk nolla!Det kändes förödande och jag visste att det var mer kvar.
"Bella" sa Alice."Är du oskad?".
"Jag tar en titt på hennes rygg, ni andra kan förbereda en baseball match.Det ska tydligen bli åska i morgon" sa Carlisle med ett irriterat röstupplägg.Han bar mig till kontoret och lät mig sitta i den bekväma data stolen.Han betraktade mitt ansikte som var fyllt med torkade tårar och sedan min rygg.Han tittade föraktfullt mot klockan och sedan på ryggen igen.Han bad mig dra ner tröjan igen och suckade."Om du inte varit vampyr hade du varit död nu, Bella" sa han med sådan röst som alla doktorer hade."Du hade tur".
Jag sa ingenting.Jag vankade iväg till mitt och Edwards rum och satt mig i soffan.Jag drog upp fjärrkontrolen och satte på tvn.Jag sappade mellan kanalerna men var för dränkt i sorg för att kunna bry sig om vad jag såg. Mina topasfärgade ögon sved av tårar.Den våta hinnan över mina ögon var för suddig för att se igenom.Jag orkade ingenting.Det var den största anledningen till att jag var en idiot, jag var för hjälplös.
Kapitel 1 Renesme
Han pressade sina läppar mot mina och höll mig hårt.Även om jag var vampyr nu var han starkare än mig.Och jag älskade honom, det var solklart.Hans kyss fick mig som vanligt att kasta armarna om hans hals och fläta in mina fingrar i hans bronsfärgade hår.Nu tillät han det.Våra regler var inte längre kvar, nu var jag ju inte äns mänsklig.Allt kändes så underbart just nu och jag slöt ögonen.
"Vakna nu Bella".Det var en underbar röst som pratade med mig.Jag ville ändå inte vakna.Det hela var nog bara en drömm.
"Jag vill inte vakna" sa jag."Jag vill drömma om dig".
"Jag är här Bella" sa han till mig."Du drömmer inte".
"Jo, det gör jag nog"
Jag öppnade ögonen och det var ingen drömm.Han höll mig lika hårt som förrut och var lika vacker.
"1-0" ropade han med rösten full av humor."Vadå 1-0" fräste jag.
"Jag hade rätt Bella.Men du hade ändå inte fel".Han talade med spelad besvikelse och lika mycket humor.
"1-1 i så fall".
"Ja, det är sant".Hans röst var len som sammet och jag kände kroppen domna bort i hans hårda grepp.
Han gick mot vårat rum och öppnade dörren.Han satte sig ner i våran nya skinnsoffa med mig i knät.Edward böjde sin nacke för att kyssa min panna men hejdade sig.
"Hallå, Edward jag är hemma" ropade en gäll röst.Det var Alice!
"Här uppe Alice" ropade min hjälte.Jag hann inte äns blinka och så stod Alice där mitt framför oss.
"Något nytt?"frågade Edward.Ingen sa något mer.Jag försökte läsa deras ansikten men de var som hugna i sten. Min tankeläsare var så klart duktig på att hantera det, precis som alla andra vampyrer.
Jag tittade ner på mitt ringfinger.Där satt den, ringen.Den fick jag av Edward, så klart.Det var när vi gifte oss. Alltid lika vacker, om ändå olika!Det är tråkigt att glo på samma sak om och om igen!Det vill jag inte."Jag vill ha förändring!".Jag råkade skrika och det ekade i hela huset.Plötsligt hörde jag ett av mina ekon som lät annorlunda än min röst."Renesme!".Jag sprang ner i hallen och kramade om den snabbt växande figuren som stod där.Att hon var mitt barn syntes inte, hon var ju väldigt stor.En till vampyrgrej."Åh"."Vad är det Be... mamma?".Vi stod tysta där en lång stund och började sedan gå mot trappan."Bella!"ropade Alice."Vi vill prata med dig!".Jag sprang till Alices rum och satte mig i hennes myshörna.Alice sjönk ner på en stol och tittade på mig."Vad gäller det" frågade jag med högtidlig röst."Jo, det gäller Volturi.Jane, hon är på dåligt humör och..."
"Ja, vad Alice"sa jag med irriterad röst."...hon är ute efter Renesme".Jag klarade inte av tanken.Att förlora Renesme, det får inte hända!"Renesme har tydligen vistats i deras område och förstört något, tror jag".Då krafsade det på fönstret, Jane...
