Bella And Edward L♥VE

När vi korsade Rom kände jag en obekant lukt. En vampyr lukt. Men ändå kändes det som om jag känt den förut...
"Känner ni lukten?", frågade jag.
"Ja, visst luktar den gott!", sjöng Rosalie med sin melodiska röst.
"Inte rådjuret Rose",muttade Emmett och himlade med ögonen.
"Vad kan det var som luktar då?", undrade Rosalie häpet.
"En vampyr", sa jag tort.
"I Rom?", sa Rosalie spydigt.
"Ja, jag är vampyr, ska man inte lita på sina sinnen bättre än när man är mänsklig då?", väste jag.
"Jag är också vampyr, och har varit det längre än du, och därför har min hjärna utväcklats mera", pladdrade hon på stolt.
"Jaså? Jag trodde att nya vampyrer var starkare än gamla och att vi är fastfrusna. Det var du som sa det. Så skyll inte ifrån dig Blondie" Hon ryckte till vid det oväntade smeknamnet.
"Ska du säga! Bara för att du är vän med en stinkande hund!", morrade hon ilsket.
"Dina hjärnceller dör i alla fall ensamma!", hånskrattade jag.
"Kan du sluta prata likadant som hunden bredvid dig", grimaserade hon.
"Nej. Inte när jag tycker att Jacob har helt rätt! Jag fattar inte att jag kunde gilla dig. Bara för att du ville skydda min dotter!", fräste jag vresigt. Jag såg Jacobs lilla vargflin. Sedan Edwards när han läste Jacobs tankar.
"Du borde få mat i håret oftare! Du Jake, vilka blondin skämt tänkte Leah ut? Jag skulle behöva ett nu, åt den blonda psykopaten!", fräste jag vidare.
"Sluta, det börjar bli tröttsamt", gäspade Alice.
"Men Bella har rätt!", morrade Edward. "Och det har Jacob också"
"Ja", instämde Alice och blängde på Rosalie.
"Jag vet vem det är", mumlade Edward.
"Han väntar på oss, fast han vet det inte ännu", sa Alice frånvarande.
"Han?"
"Ja, Fred", viskade Edward.
"Hur vet ni vem han är?", undrade jag ängsligt.
"Du minns den nyfödda armén. Bree, som mördades av Volturi berättade väldigt mycket för mig den kvällen. Genom tankarna"
"Vad tänkte Bree då?", frågade jag.
"Hennes sista tankar var: Var snälla mot honom", svarade Edward.
Utan att jag märkte det var vi alla på väg mot den där Fred. Jag hoppades att han skulle vara vänlig. Och kanske... Nej.
Vi kom fram till en ganska muskulös kille i 16 års åldern. Jag brydde mig inte om hur han såg ut. Men han hade blodröda ögon, det märkte jag. Men han stod rakt och såg inte agressiv ut.
"Hej, Fred" , sa Edward och jag hörde Fred rycka till. Sedan såg det ut som om alla fick huvudvärk. Ingen värkade kunna titta på honom.
"Vi vill inte skada dig. Sluta så kan jag förklara", sa Edward och samlade sig. Fred nickade oroligt.
"Jag heter Edward och det var jag - eller egentligen Seth som dödade Riley om du ville veta det. Jag kan läsa tankar. Här är min familj", sa han och gjorde en gest mot Carlisle att börja.
"Jag heter Carlisle", sa han lugnt.
"Hej, Fred. Jag är Esme. Om du vill kan du få vara med oss"
"Jag heter Alice och jag kan se in i framtiden", presenterade sig Alice.
"Jag heter Jasper och jag kan manipulera och känna andras känslor så jag vet att du är lite rädd"
"Jag heter Rosalie", mumlade hon.
"Hej, Fred! Kan vi köra armbrytning sedan? Och förresten, jag heter Emmett"
"Be..l..la...", stammade jag fram när det var min tur.
"Välkommen till familjen", sa Esme godhjärtat.