Bella And Edward L♥VE

Ni går inte inn så mycket här längre.Det saknar jag.

Vi var tvugna att hitta på en plan, och det snabbt!Renesme var på väg till döds, eller redan död.Så vi måste hitta på någonting.Jag stirrade rakt ut i tomma intet för att få hjärnan urkopplad från mina utstirrande ögon.Jag koncentrerade mig på vad jag hörde och vilka lukter jag kände.Jag nosade upp vart alla Volturi medlemmar beffan sig, hur nära de var och så.Jag lyssnade vilka röster jag hörde och vad de sa.Jag tog även upp min sköld över hela min familj.Jag kämpade med att nå Renesme men det var väldigt svårt.Men jag gav aldrig upp.Min dotter skulle skyddas även om jag kunde betala mitt liv för det.Hon var min andra livsgnista.Min första var Edward.Edward.Jag skulle behöva mina ögon igen.Jag gled med blicken längs det kala golvet och vidare till soffan.Sedan över alla kuddar och till sist Edward.Jag mötte hans blick.Han hade nog stirrat på mig hela tiden.Jag sögs fast i hans magiska gyllene ögon.De hade en otrolig dragkraft.Jag hade aldrig tänkt på hur mina ögon var. Kanske var det därför alla killar bjöd ut mig redan de första dagarna i Forks Highschool.Nu kunde de bara drömma om det.Mina ögon hade sugkraft.Mina ögon var också milt honungsfärgade och glansigt guldiga.Det var vampyrernas skönhet.Men förr var jag bara en människa.Men jag hade kanske en naturlig skönhet.Min slagna skönhet.Det som gjorde mig speciel.Kanske därför Edward ville ha mig.Han kan ha ljugit.
  "Edward" viskade jag.
"Vad är det Bella" det drog i sammet när hans stämmband spelade.
"Vill du ha mig för att jag är..." sa jag behärskat.
"Typ vacker" suckade jag.Mina hjärtesträngar spelades.Renesme, Edward och oro.Mina tre ostämda strängar.De andra tre lät mer, melodiskt.Tre stämda strängar.Kärlek, vinnst och smaken av människo blod.Mina tankar avbröts."Det här är en prövning mot mig Bella.Jag kände att du var speciel.Att du var min.Ditt blod lockade mig så mycket att jag först inte märkte det.Men jag lärde mig självkontroll.Jag insåg vem du var." viskade han till mig. Jag visste att alla hörde men det gjorde ingenting.Deras skarpa hörsel var ändå inget mot min hörsel.
"Så du gillade mig på riktigt" frågade jag."Ja".

Jag och min kompis tattuerar oss med osynligt bläck.Det är kul!!!Vi skriver Twilight och sånt.Jag skrev eclipse!hahahahahahaha

"Sluta genast, Bella"
Mina muskler frös till is. För det var inte Jessicas röst som tillrättavisade mig den här gången. Det var en ursinnig röst, en välbekant röst, en underbar röst - len som sammet, trots att den var så upprörd.
Det var hans röst - jag var noga med att inte tänka hans namn - och det förvånade mig att ljudet av den inte slog omkull mig och fick mig att krypa ihop på asfalten i plågad sorg. Men jag kände ingen smärta, ingen alls.
I samma ögonblick som jag hörde hans röst klarnade allt.
När jag hör din röst-New Moon

Idag skulle William läsa våran blogg.Han går i vår klass.Han gillar också TWILIGHT!!!Linnea i våran klass skrev att William har märken på halsen i sin berättelse.Nu hatar William hennes berättelse.Linnea gillar också TWILIGHT!!!Hon tycker att när Edward och Bella pratar med varandra blir Om jag kunde drömma roligare.



William sa att vi äger ut en engelsk författare som skrivit en bok han läste.Vi skriver en Alice berättelse i skolan som heter Alice sista chans.Vi har ett skämt som ni inte kommer fatta om det så hejdå!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!


<3  <3   <3

Jag öppnade sakta mina slutna ögon.Ögonfransarna var fastklistrade vid varandra av blöthet.Jag hade gråtit!Jag tittade upp mot Edwards ansikte och blev glad över att vara i hans famn.Han drog mig intill sig och kysste mig.Jag granskade hans käkben och lät blicken glida till den perfekta hakan.Jag ville inte ta ögonen först eftersom jag inte skulle kunna slita ögonen ifrån dem.Jag genomskådade hela hans ansikte.Till slut blickade jag försiktigt mot hans vackra, topasfärgade ögon.Jag drunknade i dem.Jag kunde inte stita blicken från dem en sekund.Jag blinkade inte äns.
Efter ett tag räddade han mig.Han kollade bort.Han genomskådade Emmets orörliga ansikte.Jag kom fram till att han läste Emmets tankar och inte bara stirrade.Edwards min gjorde mig orolig."Vad är det Edward" viskade jag. "Han tror att Volturi överväger att döda oss."
"Varför?"Han stirrade på Alice i väntan på svar.
"Därför att de tror att vi var på väg att döda Zafrina" svarade han efter nio långa sekunder.Han granskade min undrande min en stund."Volturi vill ha Zafrina" förklarade han.
"Renesme var på väg att döda Zafrina, trodde dem."
"Ja, vi tar oss nog ut härifrån."Men tänk om det var sant, att Nessie var ute efter att döda Zafrina.De har ett starkt band till varandra så det är nog omöjligt.Men om det var sant, att Nessie ville hämnas för ett bråk eller något.Tänk om det var Volturi som orsakade krachen, för att hon inte skulle döda Zafrina.

Vi vek av till höger, lite längre in i skogen. Strupen brann igen och stängde av sinnena. Jag kunde nästan inte tänka. Jag rusade iväg före min dotter och hennes varulv till en svart puma.
Eldens lågor flammade upp i min hals. Giftet rann ur min mungipa och jag sög in doften av djuret framför.
Med ett smidigt, elegant hopp flög jag på puman och träffade pricksäkert luftstrupen. Ett svagt stön hördes från puman när mina vassa huggtänder skar in i dens hals. Jag sög och svalde, sög och svalde utan att ens tänka på det. Det rena, söta blodet fyllde min kropp.
Puman tog slut alldeles för fort och jag ruskade frustrerat på den livlösa, tömda kroppen.
Jag sög blodet ur en annan gammal puma. Blodet hade inte lika mjuk smak som den andra, men det fick duga. Nu klarade jag mig i några veckor.
Jag doftade mig till Nessie och Jake.
"Gott?" undrade Nessie.
"Mycket", svarade jag.
"Ska vi inte fortsätta?" frågade Jacob som var i mänsklig form igen.
"Jo, nu ska vi till morfar!" tjöt Nessie så säkert hela stan hörde det.
"Hoppa upp!" skrek Nessie med vädjande röst.
"Lägg av!" skrattade han.
Hennes ögon tittade in i hans och han kunde inte motstå det.
"Okej, då!" sa han med spelad besvikelse.
Nessie himlade med ögonen och satte upp honom på hennes rygg.
"Håll i dig."
"Visst, inget mig emot", sa han och tog ett stadigare grepp om henne.
Så rusade vi genom skogen till en bilväg. Vi skyndade oss över övergångsstället i mänsklig takt. När vi var över gick vi i den tråkiga men narurliga, mänskliga takten.
Vi nådde Charlies hus ungefär en halvtimme senare.

Eclipse är inne, eller?Vad tycker du?!

 Bella är väl snygg?Det tycker vi!

Jag hoppas ni gillar min berättelse På den onda sidan.Jag är väldigt nöjd med den hittills.Skriv gärna vad ni tycker här!

Nessie satte ner Jacob på den mjuka lena mossan. Mycket försiktigt. Det var inte förrän nu jag la märke till hur blodig han var.
Jag visste varför Kate hade gjort såhär. Hennes syster Irina hade varit ihop med Laurent. Laurent hade jagat mig men varulvarna hade dödat honom. Irina hade blivit rasande och ungefär ett år senare hade hon sett Renesmee. Hon hade trott att Renesmee var ett odödligt barn. Och det stred mot lagen. Hon hade sagt det till Volturi och dem hade bestämt sig för att döda mig och massa andra vampyrer som var våra vittnen. Men när det hade visat sig att Renesmee inte var något odödligt barn hade Caius bränt upp Irina. Kate och Tanya hade blivit rasande och anföll nästan honom. Nu tycker dem att det är varulvarnas fel att deras syster är död.
"Hur är det med honom Nessie?" frågade jag.
"Jag vet inte riktigt... han verkar vara ganska skadad... Men varulvar läker väl fort? eller hur mamma?
"Ja, det tror jag."
"Han sover. Ska vi väcka honom?" frågade Nessie.
" Okej, du vet väl bäst...", muttrade jag.
"Jake,Jake?"
Han öppnade långsamt ögonen och tittade in i Nessies.
"Nessie? Bella?"
"Jacob!" kvittrade min dotter ivrigt och kramade honom.
"Aj!"
"Åh, fårlåt Jake, jag glömde. "Vart har du ont?"
"Överallt, antar jag." sa han och grimaserade.
"Hur fort läker du?" frågade jag och var korkad nog att förstöra den lugna, romantiska stämningen. Han vred sitt gulliga ansikte mot mig och svarade.
"Som det är nu tar det nog till och med 5 dagar. 
"Så snabbt?" frågade Nessie imponerat.
"Varulv, du vet", sa han nöjt.
Jag kramade också snabbt om min bästa vän innan jag backade undan och lät dem prata ifred.
" Åh, Jake. Du vet inte hur viktig du är för mig."
"Jo, jag tror jag vet."
"Säkert?" sa hon och det hördes små svepande tickande ljud blandat med liv. En halvvampyr och en varulv som kysstes.
Jag små fnissade för mig själv när dem roliga ljuden fortsatte.
Ljuden stannade tvärt och dem skrattade oavbrutet. Jag tittade mig omkring, men såg bara mörkgröna granar och tjocka, långa ormbunkar. Sen tittade jag runt på min kropp. Jag såg inget ovanligt, som inte brukade finnas där. Mitt ansikte kanske var konstigt. Jag tog upp den glänsande topas färgade spegeln jag hade i min ficka. Den hade jag fått av Edward. Jag ville ha den färgen på spegeln eftersom hans ögonfärg också var topas färgade.
Jag granskade mitt ansikte noga. I sökan på minsta lilla täcken av rolighet, konstighet eller något annat som fick ungdomarna att skratta för full hals. Min rynkade panna var det ända som var annurlunda. Men jag visste att de skulle försvinna så fort jag lungnade ner mig lite.
Jag var så konsentrerad på mitt ansikte att jag inte märkte när någon slöt sig upp bakom mig. Jag hoppade till när Jacob skrattade igen. Och när jag hoppade till skrattade ju han såklart ännu mer.
"Jake!" skrattade jag lika mycket som han och tog mig för magen. "Mår du redan bra?"
"Varulv,du vet!" skrattade han och dunkade sin knytnäve mot bröstet.
"Ja, jag vet faktiskt!" skrattade jag med honom.
Då dök Nessie upp med sitt kvittrande ljusa skratt.
När vi hade skrattat klart la vi oss i den sköna lite fuktiga mossan. Jake i mitten, Nessie höger om honom. Hon ville nämligen vara hans "högra hand". Och jag vänster om honom.
Vi låg och pratade om lite allt möjligt. Vi kom in på ett samtalsämne jag inte gillade. Min familj. Nessies också. Och snart Jacobs. De skulle antagligen gifta sig snart.
"Du, Jake?"
"Japp."
"Har du sett till vår...eh...familj? "
"Nej,jag undrar faktiskt lite vart de är."
"Morfar?" frågade Nessie med sin klara, ljusa röst.
"Jake, det gör väl inget om vi sticker till Charlie."
"Nej inte alls. Jag vill ändå dit."
"Kom vi sticker!" ropade Nessie när hon redan var en halv kilometer före oss.
Jag tittade på Jacob med menande blick.
"Varulv,du vet", sa jag lite skämtsamt.
"Jag springer bort så får du byta om ifred", kvittrade jag med min klingande röst.
Han bytte till vargform och vi rusade iväg efter Nessie. Vi kunde inte springa lika snabbt som vi brukade eftersom han fortfarande var lite skadad. Vi nådde henne och slöt upp vid hennes sida.

Kom till ditt rum nu Katski!Vill ha lite kul nu!På direkten!

Jag klev stelt ut ur bilen och promenerade långsamt till Volturis läger.Jag ville fördröja det hämska så länge det gick. Men Renesme var där.Jag skyndade mig nu.Med Edward vid min sida sprang jag mot den lilla mörka porten.Inget lyxhem för Volturis inte.Innan vi öppnade den lätta trädörren lät jag mina läppar snudda vid Edwards käkben.Så öppnade vi dörren och klev in.Hela familjen Cullen var inne i huset nu.Då skymtade jag ett rött ljus i det mörka rummet.Det var Janes rubinröda ögon som glimmrade i salen."Vad har vi här då, Cullens" hörde man en röst säga. Då dök det upp fyra röda ögon till.Där stod Caius och Heidi.Jag stirrade på dem tre vackra vampyrerna ett tag innan jag återfann livet igen."Vart är Nessie" väste jag tyst.Morrningar steg ur min strupe och jag kände ilskan värma min kropp.Hettan kändes tvivlande, oåterkallande.Jag skulle aldrig komma över det här. Jag kände en kall hand snudda vid min axel.Jag kände doften, det var helt klart Heidi!Jag röt åt henne och mumlade en lång rad osammanhängande svordomar.
 Jag drog mig ur hennes nyfunna grepp och puttade iväg henne.Hon liksom flög till andra sidan rummet.Det kändes bäst att säga sal.Heidi flög igenom den långa salen.Hon var lätt som en liten fjäder men stark som en arg björn.Då hörde jag en snyftning, en välbekant hjärtskärrande snyftning.En gråtande ängels ljusa röst. Snyftningarna övergick till hårda skakningar som sakta blev mörkare tonade.Ljudet kom från ett avlägset rum på vinden.Dit stirrade jag och lyssnade så bra jag kunde.Jag var på väg upp när Alec stoppade mig.Han puttade ner mig och jag landade i Caius hårda grepp.De andra ställde sig i försvarsställning och gjorde sig beredda att angripa varandra.När Jane sprang mot de som tidigare bekämpat henne kastade Caius ut mig i stormen av arga vampyrer.Jag kände hur kroppen domnade bort, som om de skulle slita av mina kroppsdelar.Jag kände att tiden var inne.Jag var inte beredd att sluta kämpa än, jag ska leva för min familj.Jag tänkte på Jacob.Hur skulle han kunna leva utan mig, utan Nessie.Jag kämpade på, för att inte svika min dotter och hennes blivande man.Det var okej att hon var med någon ur fiendeklanen, hon var ju ändå inte hel vampyr.
   Mina tankar avbröts.Min arm vreds om.Jag kände smärtan när den nästan lossnade.Så var det mitt bens tur.Det blev intryckt av alla de andra vampyrerna.Mitt ben vred sig i farten och pressade mot min mage.Jag hörde någonting knäckas.Jag visste inte hur många ben jag hittills hade brutit i denna brutala strid.Volturis styrka ökade. Deras sida blev stödd av alla vakter, deras sida som förvreds i vrede.Min sida, den goda sidan kämpade för sina små chanser att överleva.Jag publikdök jag, det tyckte Caius verkade rätt sport för mig.Jag kände smärtan i min stortå när det knakade igen.Någon hade lyckats dra av min strumpa men inte min sko.Jag såg Edwards min förvridas i sorg och oro.Det var det sista jag såg just nu.

Rosalie har en rörande historia om hennes liv.Hur hon förlorade allt och ända har allt hon velat ha, Emmet.Läs Ljudet av ditt hjärta för att veta mer!

Var det synd att Laurent kom till familjen Denali?Eller var det synd att han lämnade dem?Berätta!

Jag funderade på hur det skulle vara om Edward insåg att jag var en idiot.Det var skönt att han inte kunde läsa mina tankar just nu, för det skulle vara för ledsamt om han lämnade mig igen.Då skulle jag behöva sno någons själ.
  "Renesme!" hörde jag Alice skrika."Ge dig inte på Jane..." det var allt jag hörde av hennes klingande röst.Sedan efter några minuter stördes mina tankar igen, av en duns.Sedan startade någon en bil.Det var bäst att kolla."Kom till hallen allihopa!" utropade jag.När jag kom ner stod alla redan i hallen och väntade på mig."Vad vill du Bella" sa Esme med en uppriktig röst."Jo, jag hörde någon starta en bil och...".Jag avbröt mig och tittade på Alice stirriga ögon.Det var inte mig hon såg det var mer än så, hon såg en vision.
 "Vad såg du Alice" sa Jasper med sin stiligaste mörka ton i rösten.Alice svar dröjde inte länge."Jo, jag såg  Renesme.Hon har krashat min gula porsche!".Sorgen gick upp för mig igen.Hon kan inte ha dött om det var en vanlig olycka.Jag lugnade mig lite."Jo, Bella".Jag kunde inte svara på grund av skräck."Renesme, hon kan dö".Jag blev panikslagen."Vi måste skynda oss!" skrek jag."Vart var Renesme?" frågade Edward."Hos Volturi, i deras läger, menar jag.Alec har tillfångatagit henne".Jag sprang och satte mig i Emmets bil, den var säkrast just nu. Paniken övervann rädslan, så skakis var jag.Emmet satte sig i förarsätet och Edward bredvid mig.Resten trängde in sig där det fanns plats.Vi åkte iväg i full fart.Hundrasjuttio km i timmen tror jag det var.Längre fram var vägen avspärrad.Där låg Alice porsche och Jacobs bil.Va, Jacobs bil?Han måste ligga på sjukhus!Jag blev frustrerad.Han var min gamla vän.Men vad gjorde han här?"Åh, min porsche!Titta så den ser ut!" tjöd Alice anklagande."Håll i er" sa Emmet lite lömskt.Vi åkte av vägen, över stenar och sådant.I full fart drog vi iväg, vi rundade avspärrningen. Sedan kom vi in på vägen igen.Jag tappade andan och blev panikslagen tills jag märkte att jag inte behövde andas.Det var lätt att glömma bort.Carlisles röst bröt tystnaden."Då var vi framme"...

Jag stelnade till vid tanken på Janes anfall.Varför kunde inte jag ha gjort något.Jag kunde givit henne bilder av hennes falska framtid.Jag tänker i alla fall ge mig på henne.Jag förstår inte att alla behandlar mig som en liten barnunge, jag är inte yngre än de andra.Tekniskt sätt i alla fall.
  De ska få se att jag klarar av Jane, jag vet bara inte när.Det får jag inte bestämma nu, då kommer Alice att se det.
  Jag satt i mina egna tankar en lång stund, åtminstone trodde jag det.Ingen fick se och höra mina planer.Jag var ju faktiskt på den onda sidan.Vilket rent tekniskt, alla vampyrer är.Logiskt sätt var jag god och Jane var ond, skurken i en skräckfilm.Utan att tänka mig för delade jag min bild med Alice."Renesme!". Jag hajade till av Alice kvittrande röst."Du får inte ge dig på Jane ensam" sa hon.Inte ensam kanske, men med någon annan.Zafrina!Det var nog en bra ide, vi har ju samma gåva.Vi skulle kunna kommunicera med bilder, om det var en bra ide.Så klart det var en bra ide.Jag hoppade ut genom fönstret i mitt eget rum.Jag landade smidigt som en panter.Svarta pantern. Det var mitt nya kod namn.Zafrina skulle kunna ha något i stil med: Röda hunden, eller Igelkotten.Igelkotten.Det var det!Jag märkte att jag satt i bilen på väg mot Zafrina.Jag hade gjort allt med mitt undermedvetna.
   Det började snöa.Snöflingorna landade en efter en på bilens ruta.Då kom jag på att jag åkte i Alices bil.Det var inte särskilt genomtänkt eller schysst men det får jag gå igenom senare.Vindrutetorkarna gick för fulla muggar och det snöade allt mer.Vägen var ett enda täcke av snö som bilarna gled över i hisklig fart.Jag kollade på klockan, det var ganska sent.Jag vred upp hastigheten till hundratjugo för att hinna till Zafrina innan klockan slog tolv.Vid midnatt var det alltid farligt att vara ute bland alla ondskefulla vampyrer som Jane.En rysning gick längs min ryggrad bara för tanken på hennes namn.Det fick mig att vrida upp hastigheten ytterligare tjugo kilometer i timmen.Då gled porschen över gatan och in på vänster sida.Jag drog i ratten men jag återfick inte kontrollen på den knallgula bilen.Jag slirade fram och tillbaks på den ishala vägen.Då såg jag Jacob.Min styrka drog upp den pälsklädda ratten från sin plats.Jag fick panik.Vad skulle jag göra nu!?Jag körde rakt mot Jacobs bil.Vi skulle krocka!Min Jacob fick inte skada sig på något sätt.Särskilt inte av mig.Jag kom precis på mig med att drömma om en ur fiendeklanen.En varulv, innan allt blev svart.

Nu till jul ska vi lägga ut EXTRA Jultwilight!Kul va!Den handlar enbart om Victoria, James och Laurent.Hoppas ni har skoj med läsandet!

Jag kände tårarna rinna nerför kinderna.Det var patetiskt av mig, jag var ju en vampyr.Alice stoppade om mig och gick iväg.Jag hörde henne och Edward prata."Vad ska vi göra nu"viskade Alice."Vi gör som du ville"sa Edward. Han kunde såklart läsa Alice tankar och jag fick inget veta.Det var också patetiskt.Jag kände en morrning på väg upp genom bröstet.Det var ilska, rädsla av att mista min ögonsten.Nessie, min flicka.
  Jag slöt ögonen.Lät drömmarna styra ett tag.Då kom jag på, vampyrer kan inte sova!Det var bara en gammal vana, och jag kände mig trött.Kanske bara slö och matt, men jag behövde hur som helst vila.Då kände jag något mot min kind."Renesme, är det du" fick jag fram genom min uttorkade strupe."Ja, det är jag mamma.Mår du bra?" Jag låg här och blev tröstad av min dotter.Det var idiotiskt, så här skulle det inte vara.Jag skulle trösta henne för att en ondskefull vampyr var ute efter henne.Den brutala tystnaden bröts.Det krafsade på fönstret igen.Dum som jag var gick jag för att öppna det."Nej, mamma, nej!"
Allt blev svart.Jag kände hur häftigt jag skakade.Där stod Jane.Hon trykte ner mig mot golvet med sin lilla lätta fot som var så onaturligt stark.En rysning gick genom min ryggrad.Vad skulle nu hända med Nessie?Jag kämpade för att komma loss men inte ens min nyfunna vrede var stark nog.Då stod hela familjen Cullen där bredvid i försvarsställning.Emmet och Edward drog upp mig.Alice skyddade Renesme och resten kämpade mot Jane.Jag kände mig omtumlad och yr.Edward lyfte iväg mig och Emmet gedde sig in i fajten.Att jag ska ha sån här otur, snarare att jag är en IDIOT!Då föll jag ner mot golvet.Edwards jämrande gjorde mig orolig."Jane!"ropade jag. "Jasper" sa Carlisle."Jasper!".En högljud morrning tjöd genom Carlisle.Argsint ändrade Jasper Janes humör till omtanke och förlåtelse."Förlåt" hördes Janes gälla röst innan hon försvann.Jag bara låg där på golvet som en hjälplös myra.Jag kan komma på minst tio fler anledningar på att jag är en patetisk nolla!Det kändes förödande och jag visste att det var mer kvar.
 "Bella" sa Alice."Är du oskad?".
"Jag tar en titt på hennes rygg, ni andra kan förbereda en baseball match.Det ska tydligen bli åska i morgon" sa Carlisle med ett irriterat röstupplägg.Han bar mig till kontoret och lät mig sitta i den bekväma data stolen.Han betraktade mitt ansikte som var fyllt med torkade tårar och sedan min rygg.Han tittade föraktfullt mot klockan och sedan på ryggen igen.Han bad mig dra ner tröjan igen och suckade."Om du inte varit vampyr hade du varit död nu, Bella" sa han med sådan röst som alla doktorer hade."Du hade tur".
Jag sa ingenting.Jag vankade iväg till mitt och Edwards rum och satt mig i soffan.Jag drog upp fjärrkontrolen och satte på tvn.Jag sappade mellan kanalerna men var för dränkt i sorg för att kunna bry sig om vad jag såg. Mina topasfärgade ögon sved av tårar.Den våta hinnan över mina ögon var för suddig för att se igenom.Jag orkade ingenting.Det var den största anledningen till att jag var en idiot, jag var för hjälplös.

Hej!Hoppas ni fortsätter läsa den här bloggen.Våra berättelser är väl lockande?Hoppas ni vill läsa mer!Vi ska så klart också skriva om familjen Denali.Fortsätt skriva tips.

Jag och Nessie vandrade i mänsklig takt genom den glödheta savannen som inte påverkade oss alls. Förutom  vår hud som blev täckt av trilioner små kristaller när solen sken på oss. Vi kom till den sydamerikanska kusten och dök i havet. Vi såg lika skarpt under ytan som vi gjorde på land. Underbara fiskar i olika vackra färger simmade omkring i havet. När vi kom simmade alla snabbt iväg till sina små gömställen. På färden under vattnet tog vi fiskar lite då och då för att släcka vår brinnande törst. Vi fick suga det söta blodet ur fiskarna om och om och om igen eftersom fiskarna var så små och bara hade någon liten halv liter blod i sig. Efter några timmar blev det jobbigt att inte andas men det var det värt.
Vi gick iland på en liten sällsynt strand i Miami. Vi följde ett doftspår som luktade lite illa. Varulvar stank faktiskt. Spåret ledde in i en gran bevuxen skog med gröna ormbunkar överallt. Då slog det mig att det var här Nessie blev tillfångatagen. Jag och Nessie fortsatte att följa det långa illaluktande spåret.
Spåret slutade i en grotta. Det var lite konstigt. Men jag och Nessie tvekade inte en sekund utan vi gick in. Nu gick vi otroligt långsamt. Det kändes nästan fånigt. Helt plötsligt kom lukten starkt emot oss och min dumma reflex satte mig i försvars ställning. Varulvar var ju trots allt våra fiender. Okej, inte riktigt allas. Nessie stog lungt bredvid mig och skämdes antagligen.
"Mamma! Ha lite förtroende för dem."
"Förlåt Nessie." Jag rätade på mig och stirrade in i mörkret. Automatiskt började vi gå frammåt, lite snabbare nu. En skön söt doft sipprade mot mig. Blod. Det brann till i strupen och min morning ekade i grottan. Nessie blängde på mig och väste.
"Mamma, uppför dig!" Jag morrade åt henne. "Du stannar här." Det var en befallning. Jag morrade svagt som för att visa att jag lydde, men motvilligt. "Du verkar inte kunna kontrollera dig själv särskilt bra." Sedan gick hon iväg med sina lätta,mjuka steg.
Jag väntade andlöst i några minuter. Jag konsentrerade mig på alla ljud. Då hörde jag Nessie dra efter andan. Jag blev orolig när den söta lukten av blod strömmade emot mig igen. Helt plötsligt kom en ny doft in och blandade sig med den andra.
"Bella!", väste Nessie lite väl högt. Jag sprang snabbt mot hennes doft och såg det uttorkade blodet på golvet. Jag tittade med en frågande blick på Nessie och sedan på blodet igen. Hon nickade mot Jacob som låg på grottgolvet i mänsklig form. Jag fylldes av stor panik som fyllde hela min kropp. Jag tittade mig ursinnigt omkring i sökan på den andra lukten som jag hade känt förut. Min blick stannade vid en smidig vacker gestalt. En vampyr. Fast det hade varit solklart för länge sen. Jag försökte minnas doften. Kate. Det var Kate. Jag glodde på henne med förakt i blicken och en grov och kraftig morrning steg ur min strupe och fyllde hela grottan med muller. Kate växlade sina lite oroliga blickar mellan mig ovh Nessie. Nessie blottade tänderna när Kate tog ett steg närmare Jacob. Vi gick närmare Kate och morrade högt och ljudligt åt henne. Kate vände sig om och flydde. Våra morrningar ekade fortfarande.
Sen vände vi oss snabbt om mot Jacob. Nessie bar snabbt upp honom i sin famn och vi sprang snabbt ut ur den dunkla grottan.

Jag tittade in i dem sex vackra rubinröda ögonen.
"Zafrina, Senna, Kachiri!", ropade jag. En glödande nyfikenhet glimmade till i Zafrinas ögon. Zafrina och Renesmee hade skapat ett mycket starkt band för ett par år sen, eftersom båda kunde kommunicera med bilder. Jag förstod att hon ville veta hur det var med henne.
Jag hann inte se dem i mera än tre sekunder innan dem knuffade in mig i ett löjligt tält. Det var inte förrän jag satt hukad i försvarsställning i tälltet som jag insåg vilka dem här krigarna var. Mördaren var Jane. Såklart. Min dotter Renesmee(som jag nu för tiden föredrog att kalla Nessie). Dem andra fem var Alec.Janes häxtvilling som det ryktades.Alec kunde göra så att alla sinnen försvann hos alla inom ett visst område. Så alla bara stod som zomies. Demetri var såklart också med. Han var den bästa spåraren dem hade. Felix, han var väldigt kraftig. Heidi. Hon kunde lätt få folk att lyda henne. Renata? Hon är ju en personlig livvakt till Aro. Hon borde inte vara här. Jag blev förbryllad. Inga av dem här krafterna fungerade på mig. Jag hade en sorts sköld. Jag hade tränat på att skydda många runt omkring mig. Och jag hade lyckats ricktigt bra. Jag studerade dem sju vampyrerna.Eller rättare sagt dem sex och en halv vampyrerna. Nessie var halv människa och halv vampyr. Nessies ögon var blodröda. Hon hade druckit människoblod. Och ännu värre, hon hade gjort det i 4 år! Vad hade hänt med henne?
"Jag önskar att jag hade Edward här just nu.", muttrade jag tyst för mig själv.
"Jaså?", sa en klar, vacker och klingande men barnslig röst. Jag fäste blicken i Janes vinröda ögon och morrade ett dovt muller. Hon blev förvånad och skyggade ett par steg tillbaka.
"Bella, jag förstår att du funderar över mycket just nu, men snart är dina bekymmer över.", kvittrade Jane med sin klingande röst. Jag blottade mina vassa huggtänder mot henne och morrade igen. Den här gången skyggade hon inte undan.
"Lugn, lugn. Vi behöver talas vid.", sa Jane med lite allvarligare röst nu. "Ditt lilla kräk till dotter är, eller det är mer passande med var min lilla livvakt. Men hon gjorde ingen större nytta.", fnös Jane.
"Men Jane...", klagade Nessie. Jane spände blicken i min dotter. Nessie tog sig för halsen och ramlade ner på golvet. Just det var hon, hon var MIN dotter! Ingen annan skulle få äga min skatt. Jag gjorde ett utfall mot Jane och smärtan avtog i Nessies ögon. Jane blottade tänderna och väste. Jag for ut genom tältet i min vrede och såg Zafrina, Senna och Kachiri igen. Nyfikenheten i Zafrinas blick hade delvis gått över till oro och beundran. Jag sprang upp till Zafrina och tittade in i hennes ögon med vädjande blick.
"Zafrina?"
"Ja, Bella."
"Du måste göra din kraft på Jane! Hon har Renesmee!" Då blev hennes ögon tomma. Hon gjorde sin illusion på Jane. Hon kunde nämligen få en att tro att den tex. var i en afrikansk regnskog fast man var där man stog.

Jag väntade i minst en minut innan Nessie kom ut. Jag sprang henne till mötes.
"Mamma." Hon tog upp sin hand och rörde vid min kind. Jag såg när hon varit ute och jagat puma. När Jane hade sett henne och jagat henne. Renesmee hade förlorat mot Jane och blivit Janes livvakt. När hon hade protesterat eller sagt emot hade hon fått uppleva den olidliga smärtan av Janes illusion. Något hade följt henne. Men hon hade inte vetat vad. Men det visste jag genast när jag såg hennes bilder. Jacob. Helt klart Jacob. Han älskade Nessie. Det hade han gjort sedan hon bara varit ett litet barn. I hennes bilder såg jag många ansikten hon hade saknat. Hennes morfar Charlie, farfar Carlisle, farmor Esme, pappa Edward och mig så klart. Och ett ansikte som hade visats nästan dubbelt så många gånger som alla andras var Jacobs. Jag log åt tanken att Jacob kanske äntligen hade hittat den rätta. Och Renesmee verkade älska honom lika mycket som Jacob älskade henne. Där hade Jacob haft tur med att han inte åldras. Men var var han nu?
"Nessie, vet du var Jake är?
"Nej, mamma. Men jag önskar att jag visste.", suckade hon.
"Tack Zafrina!", ropade jag med min sopran röst. Sedan gick jag och Nessie, långsamt som människor, mot den glödheta savannen...

Jag ställde mig i försvarsställning, redo att anfalla om det var nödvändigt. Jag fäste blicken på mördarens blodröda ögon och en dov morrning ljöd ur min strupe. Helt oväntat kom det fram fler och fler "krigare" ut ur den ödsliga skogen. Dem samlades i en stor båge runt mig. Jag blev förvånad och till och med lite rädd när jag kände igen en doft. Doften kom från vänster. Jag visste redan vem det var, men jag var tvungen att kolla att jag inte bara inbillade mig. Men mycket ricktigt, där stog Renesmee. Jag fässte blicken i hennes oskuldsfulla ögon och blev förvirrad. Varför var hon här? Ingen hade sett till henne på ungefär 4 år. Nu var hon fullvuxen. Så det var här hon var. Jag stirrade på henne. Eller på mig själv. Medan jag var som fängslad vid Renesmees blick hoppade någon på mig. Jag slet mig ur mördarens grepp och väste mellan mina sammanbitna tänder och hoppade lätt och smidigt över en blond kille som gick till attack. Mördaren gav dem en speciell blick och alla fick något retsamt i blicken. Till och med min fullvuxna dotter.
"Nessie!", väste jag. Hon utväxlade en kort blick med mig och gick tillsammans med alla dem andra mig till mötes.
Alla attackerade mig i samma sekund som jag vände dem ryggen till och tänkte fly. Jag puttade bort ett par stycken som låg på marken och var helt livlösa. Jag slet av armar,ben,skuldror,huvuden... och många andra kroppsdelar på de blodtörstiga vampyrerna. Jag blev tyvärr (men det var helt väntat) också av med några kroppsdelar. Jag hann sätta tillbaka alla mina kroppsdelar förutom ett lillfinger. När bara mördaren, Nessie och fem andra var kvar hoppade alla på mig och höll fast mig i ett järngrepp. Jag hade ingen chans mot dem som var mer än dubbelt så starka som jag, så jag gav upp. Ibland naffsade jag efter deras fingrar men Nessie morrade alltid åt mig. Det skrämde mig lite. Inte brukade väl min dotter uppföra sig på det viset. Dem förde med mig långt. Jag tror vi var i Sydamerika när vi äntligen stannade. Jag kände tre blickar på mig och jag visste genast vilka ägarna till blickarna var.

Vi är ju två som skriver på den här bloggen. Jag ska också skriva en egen Twilight saga!Den heter En ny Dröm

Jag kommer börja skriva en ny bok om Twilight.Den handlar ju om Bella och Edward såklart.Den heter På den onda sidan.

I Twilight filmen så skulle Carlisle och Esme kyssas.Men det tog dem bort!När Edward kallade Bella för "spidermonkey"(spindelapa), då kollade Carlisle och Esme ut och tittade på paret.Esme sa: "Bella is what Edward wants"(Bella är vad Edward vill ha).Då kysstes dem!

Ni säger säkert ååååh!Eller va?!Jag sa i alla fall...
...ingenting.Jag slog handen för munnen när jag blev såååååå förvånad.