Kapitel 11 En ny medlem
När vi korsade Rom kände jag en obekant lukt. En vampyr lukt. Men ändå kändes det som om jag känt den förut...
"Känner ni lukten?", frågade jag.
"Ja, visst luktar den gott!", sjöng Rosalie med sin melodiska röst.
"Inte rådjuret Rose",muttade Emmett och himlade med ögonen.
"Vad kan det var som luktar då?", undrade Rosalie häpet.
"En vampyr", sa jag tort.
"I Rom?", sa Rosalie spydigt.
"Ja, jag är vampyr, ska man inte lita på sina sinnen bättre än när man är mänsklig då?", väste jag.
"Jag är också vampyr, och har varit det längre än du, och därför har min hjärna utväcklats mera", pladdrade hon på stolt.
"Jaså? Jag trodde att nya vampyrer var starkare än gamla och att vi är fastfrusna. Det var du som sa det. Så skyll inte ifrån dig Blondie" Hon ryckte till vid det oväntade smeknamnet.
"Ska du säga! Bara för att du är vän med en stinkande hund!", morrade hon ilsket.
"Dina hjärnceller dör i alla fall ensamma!", hånskrattade jag.
"Kan du sluta prata likadant som hunden bredvid dig", grimaserade hon.
"Nej. Inte när jag tycker att Jacob har helt rätt! Jag fattar inte att jag kunde gilla dig. Bara för att du ville skydda min dotter!", fräste jag vresigt. Jag såg Jacobs lilla vargflin. Sedan Edwards när han läste Jacobs tankar.
"Du borde få mat i håret oftare! Du Jake, vilka blondin skämt tänkte Leah ut? Jag skulle behöva ett nu, åt den blonda psykopaten!", fräste jag vidare.
"Sluta, det börjar bli tröttsamt", gäspade Alice.
"Men Bella har rätt!", morrade Edward. "Och det har Jacob också"
"Ja", instämde Alice och blängde på Rosalie.
"Jag vet vem det är", mumlade Edward.
"Han väntar på oss, fast han vet det inte ännu", sa Alice frånvarande.
"Han?"
"Ja, Fred", viskade Edward.
"Hur vet ni vem han är?", undrade jag ängsligt.
"Du minns den nyfödda armén. Bree, som mördades av Volturi berättade väldigt mycket för mig den kvällen. Genom tankarna"
"Vad tänkte Bree då?", frågade jag.
"Hennes sista tankar var: Var snälla mot honom", svarade Edward.
Utan att jag märkte det var vi alla på väg mot den där Fred. Jag hoppades att han skulle vara vänlig. Och kanske... Nej.
Vi kom fram till en ganska muskulös kille i 16 års åldern. Jag brydde mig inte om hur han såg ut. Men han hade blodröda ögon, det märkte jag. Men han stod rakt och såg inte agressiv ut.
"Hej, Fred" , sa Edward och jag hörde Fred rycka till. Sedan såg det ut som om alla fick huvudvärk. Ingen värkade kunna titta på honom.
"Vi vill inte skada dig. Sluta så kan jag förklara", sa Edward och samlade sig. Fred nickade oroligt.
"Jag heter Edward och det var jag - eller egentligen Seth som dödade Riley om du ville veta det. Jag kan läsa tankar. Här är min familj", sa han och gjorde en gest mot Carlisle att börja.
"Jag heter Carlisle", sa han lugnt.
"Hej, Fred. Jag är Esme. Om du vill kan du få vara med oss"
"Jag heter Alice och jag kan se in i framtiden", presenterade sig Alice.
"Jag heter Jasper och jag kan manipulera och känna andras känslor så jag vet att du är lite rädd"
"Jag heter Rosalie", mumlade hon.
"Hej, Fred! Kan vi köra armbrytning sedan? Och förresten, jag heter Emmett"
"Be..l..la...", stammade jag fram när det var min tur.
"Välkommen till familjen", sa Esme godhjärtat.
"Känner ni lukten?", frågade jag.
"Ja, visst luktar den gott!", sjöng Rosalie med sin melodiska röst.
"Inte rådjuret Rose",muttade Emmett och himlade med ögonen.
"Vad kan det var som luktar då?", undrade Rosalie häpet.
"En vampyr", sa jag tort.
"I Rom?", sa Rosalie spydigt.
"Ja, jag är vampyr, ska man inte lita på sina sinnen bättre än när man är mänsklig då?", väste jag.
"Jag är också vampyr, och har varit det längre än du, och därför har min hjärna utväcklats mera", pladdrade hon på stolt.
"Jaså? Jag trodde att nya vampyrer var starkare än gamla och att vi är fastfrusna. Det var du som sa det. Så skyll inte ifrån dig Blondie" Hon ryckte till vid det oväntade smeknamnet.
"Ska du säga! Bara för att du är vän med en stinkande hund!", morrade hon ilsket.
"Dina hjärnceller dör i alla fall ensamma!", hånskrattade jag.
"Kan du sluta prata likadant som hunden bredvid dig", grimaserade hon.
"Nej. Inte när jag tycker att Jacob har helt rätt! Jag fattar inte att jag kunde gilla dig. Bara för att du ville skydda min dotter!", fräste jag vresigt. Jag såg Jacobs lilla vargflin. Sedan Edwards när han läste Jacobs tankar.
"Du borde få mat i håret oftare! Du Jake, vilka blondin skämt tänkte Leah ut? Jag skulle behöva ett nu, åt den blonda psykopaten!", fräste jag vidare.
"Sluta, det börjar bli tröttsamt", gäspade Alice.
"Men Bella har rätt!", morrade Edward. "Och det har Jacob också"
"Ja", instämde Alice och blängde på Rosalie.
"Jag vet vem det är", mumlade Edward.
"Han väntar på oss, fast han vet det inte ännu", sa Alice frånvarande.
"Han?"
"Ja, Fred", viskade Edward.
"Hur vet ni vem han är?", undrade jag ängsligt.
"Du minns den nyfödda armén. Bree, som mördades av Volturi berättade väldigt mycket för mig den kvällen. Genom tankarna"
"Vad tänkte Bree då?", frågade jag.
"Hennes sista tankar var: Var snälla mot honom", svarade Edward.
Utan att jag märkte det var vi alla på väg mot den där Fred. Jag hoppades att han skulle vara vänlig. Och kanske... Nej.
Vi kom fram till en ganska muskulös kille i 16 års åldern. Jag brydde mig inte om hur han såg ut. Men han hade blodröda ögon, det märkte jag. Men han stod rakt och såg inte agressiv ut.
"Hej, Fred" , sa Edward och jag hörde Fred rycka till. Sedan såg det ut som om alla fick huvudvärk. Ingen värkade kunna titta på honom.
"Vi vill inte skada dig. Sluta så kan jag förklara", sa Edward och samlade sig. Fred nickade oroligt.
"Jag heter Edward och det var jag - eller egentligen Seth som dödade Riley om du ville veta det. Jag kan läsa tankar. Här är min familj", sa han och gjorde en gest mot Carlisle att börja.
"Jag heter Carlisle", sa han lugnt.
"Hej, Fred. Jag är Esme. Om du vill kan du få vara med oss"
"Jag heter Alice och jag kan se in i framtiden", presenterade sig Alice.
"Jag heter Jasper och jag kan manipulera och känna andras känslor så jag vet att du är lite rädd"
"Jag heter Rosalie", mumlade hon.
"Hej, Fred! Kan vi köra armbrytning sedan? Och förresten, jag heter Emmett"
"Be..l..la...", stammade jag fram när det var min tur.
"Välkommen till familjen", sa Esme godhjärtat.
Kapitel 10 Fri
När jag, Rosalie, Emmett, Jacob och Renesmee var på väg ut fick ett plötsligt harklande mig att hopp en halvmeter upp i luften. En svag men mjuk duns ekade i salen när mina fötter landade på golvet. Jag vände mig blixtsnabbt om och såg ur ögonvrån att de andra också gjorde det. Det förvånade mig inte.
Jag granskade Carlisle, Esme, Jasper, Alice och till sist Edward. Han nickade mot mig. En liten låga av hopp flammade i hans onyx svarta ögon. Va? Vad nickade han åt? Han kunde ju inte veta att jag, stod och övervägde att töja ut min sköld och rädda min familj. Eller kunde han? Han nickade igen. Men hu... Jag avbröt mina tankar genom att töja ut min sköld så att den räckte över hela min familj. Jag visste svaret på min fråga. Det hade jag vetat hela den långa dagen idag. Jag hade visst inte tänkt på att jag ansträngde mig på det sätt Zafrina lärde mig för ett par år sedan. När jag tittade upp på Edward såg han tankfull och lite... mystisk ut. Men ändå så var hans nöjdhet påtaglig. Det var bra att han var nöjd med vad hans hustru gjorde. Även om det var riktigt korkat ibland.
Jag konsentrerade mig så att Edward skulle höra mina instruktioner. Kom. Ta med din familj. Sedan springer vi.
Jag vet inte hur han fick hela sin familj att följa efter honom på bara en fjärdedelssekund.
Sedan - när min familj hade kommit fram till mig och de andra - sprang vi.
Jag granskade Carlisle, Esme, Jasper, Alice och till sist Edward. Han nickade mot mig. En liten låga av hopp flammade i hans onyx svarta ögon. Va? Vad nickade han åt? Han kunde ju inte veta att jag, stod och övervägde att töja ut min sköld och rädda min familj. Eller kunde han? Han nickade igen. Men hu... Jag avbröt mina tankar genom att töja ut min sköld så att den räckte över hela min familj. Jag visste svaret på min fråga. Det hade jag vetat hela den långa dagen idag. Jag hade visst inte tänkt på att jag ansträngde mig på det sätt Zafrina lärde mig för ett par år sedan. När jag tittade upp på Edward såg han tankfull och lite... mystisk ut. Men ändå så var hans nöjdhet påtaglig. Det var bra att han var nöjd med vad hans hustru gjorde. Även om det var riktigt korkat ibland.
Jag konsentrerade mig så att Edward skulle höra mina instruktioner. Kom. Ta med din familj. Sedan springer vi.
Jag vet inte hur han fick hela sin familj att följa efter honom på bara en fjärdedelssekund.
Sedan - när min familj hade kommit fram till mig och de andra - sprang vi.
Hej allihopa, jag är tillbaka!
Jag ska skriva mera nu så att ni bara vet.Om ni vill kan ni fvå en liten bild nu, ja, det vill ni!
Längtar tills filmen kommer.Den kommer i november och jag ska försöka se premiären!
Längtar tills filmen kommer.Den kommer i november och jag ska försöka se premiären!Kapitel 9 Familj
Jag kom in i det vackra uråldriga rummet. Mina blickar växlade mellan, Jane, Alec, Felix, Demetri, Heidi,Chelsea, Afton, Corin, Renata och Santiago. Alla glodde på mig. Igen. Jag kände mig otroligt utstirrad. Det var nästan inte äns uthärdligt.Jag undrade vem som skulle bryta den brutala tystnaden. När ingen sa något eller äns rörde en min harklade jag mig. Jag hörde någon hoppa till men brydde mig inte om vilken av vampyrerna det var. Jag blev helt plötsligt ännu mer statylik än jag redan var när den välbekanta doften strömmade mot mig. Välsmakande. Som blod. Carlisle! Han kan bara inte mena allvar! Mitt huvud vreds på bråkdelen av en sekund där Carlisle stod. Jag drog efter andan när jag upptäckte vem som stod bredvid.Hon var ju så liten. Och ingen vampyrkraft hade hon heller. Hon kunde ju dö här. Plötsligt såg jag Emmett, Rosalie, Jasper, Alice och Ed...wa..rd... Hela min FAMILJ stod där, orörliga.
"Vad fan!", röt jag så det ekade i hela salen. Någon hoppade till. Tätt bakom mig. Så långsamt gick det uppför mig. Jag vände mig långsamt om och spände blicken i Jacob som tittade oskuldsfullt på mig. Ur mitt bröst steg ett starkt muller. Han rynkade ögonbrynen. Jag vände mig motvilligt om och spände ut min sköld med all den kraft jag hade. Med alla mina nio fingrar töjde jag ut den tills den var runt halvvampyren och varulven.
Aro kom fram med långsamma, svävande steg.
"Varför i helvete bryr du dig om min familj!", gormade jag ut över salen.
"Din familj har väldigt fascinerande gåvor. Så sällsynta..."
"Är det vad du tycker?! I sådanna fall, släpp Esme, Carlisle, Emmett och Rosalie!", väste jag ilsket.
"Carlisle kan inte få gå. Nej, nej... Inte när vi har fått tillbaka honom efter så många år...", mumlade han vidare.
"Esme då? Varför måste ni ha kvar henne?"
Vi kan ju inte skilja på Carlisle och Esme... Eller vad tycker du?"
Jag skakade irriterat på huvudet.
"Emmett och Rosalie har inte gjort något för att behållas som gisslan"
"De hålls inte som gisslan kära vän"
"Kärlek är en lyx du inte kan kosta på dig förrän alla dina fiender är förintade. Fram till dess är alla du älskar gisslan, som berövar dig ditt mod och korrumperar ditt omdöme"
"Varifrån fick du höra det där?", snäste jag irriterat.
"Klura ut det du"
"Jag har inte tid med spykopatiska gåtor! Varför släpps de inte fria?!"
"Jag tänkte att det vore effektivare att ha alla Cullens här. Men okej, de gör ändå ingen större nytta"
Edward tittade längtansfullt på mig när hans adoptivbror och syster gick mig till mötes. Det var så orättvist. Varför kunde jag inte rädda honom? Det var allt jag levt för. Hela min existens krätsade kring min Edward.
Rosalie och Emmett kom hand i hand mot mig med hoppfyllda blickar.
"Vad fan!", röt jag så det ekade i hela salen. Någon hoppade till. Tätt bakom mig. Så långsamt gick det uppför mig. Jag vände mig långsamt om och spände blicken i Jacob som tittade oskuldsfullt på mig. Ur mitt bröst steg ett starkt muller. Han rynkade ögonbrynen. Jag vände mig motvilligt om och spände ut min sköld med all den kraft jag hade. Med alla mina nio fingrar töjde jag ut den tills den var runt halvvampyren och varulven.
Aro kom fram med långsamma, svävande steg.
"Varför i helvete bryr du dig om min familj!", gormade jag ut över salen.
"Din familj har väldigt fascinerande gåvor. Så sällsynta..."
"Är det vad du tycker?! I sådanna fall, släpp Esme, Carlisle, Emmett och Rosalie!", väste jag ilsket.
"Carlisle kan inte få gå. Nej, nej... Inte när vi har fått tillbaka honom efter så många år...", mumlade han vidare.
"Esme då? Varför måste ni ha kvar henne?"
Vi kan ju inte skilja på Carlisle och Esme... Eller vad tycker du?"
Jag skakade irriterat på huvudet.
"Emmett och Rosalie har inte gjort något för att behållas som gisslan"
"De hålls inte som gisslan kära vän"
"Kärlek är en lyx du inte kan kosta på dig förrän alla dina fiender är förintade. Fram till dess är alla du älskar gisslan, som berövar dig ditt mod och korrumperar ditt omdöme"
"Varifrån fick du höra det där?", snäste jag irriterat.
"Klura ut det du"
"Jag har inte tid med spykopatiska gåtor! Varför släpps de inte fria?!"
"Jag tänkte att det vore effektivare att ha alla Cullens här. Men okej, de gör ändå ingen större nytta"
Edward tittade längtansfullt på mig när hans adoptivbror och syster gick mig till mötes. Det var så orättvist. Varför kunde jag inte rädda honom? Det var allt jag levt för. Hela min existens krätsade kring min Edward.
Rosalie och Emmett kom hand i hand mot mig med hoppfyllda blickar.
Kapitel 8 Italien
"Vi följer med dig", sa Jacob Och Renesmee samma sekund. Min blick hårdnade, den flytande topasen som fyllde mina ögon frös fast, min knallröda mun blev till ett stelt hårt streck, mina muskler spändes och mina sinnen fylldes av skräck. Jag förstod att jag såg läskig ut eftersom både min dotter och hennes blivande fästman backade bak några steg.
"Nej", sa jag skarpt."Jag åker ensam." Båda stirrade häpet på mig som om jag var dum i huvudet. Det kanske jag var...
"Varför?", viskade Nessie."Du behöver oss."
"Det är för farligt för er."
"Hurdå?", sa Jacob lite stöddigt.
"Tror du att jag vill att era halsar ska bli avslitna av några vampyr tyrraner i svarta kåpor?!", morrade jag irriterat. Han höjde på ögonbrynen. "Förstår du verkligen inte vad det innebär?!", röt jag. "Uppenbarligen inte...", muttrade jag innan han fått möjliget att svara. "Ni kommer att dö. Båda två.", väste jag sammanbitet mellan mina giftiga tänder.
"Men...", började min dotter.
"Inga men.", sa jag bestämt.
Jacob blängde på mig. "Låt henne prata färdigt.", morrade han lågmält. Min blick gled mot Nessie som började pladdra på.
"Men hur kan det igentligen var så farligt? Jag menar vi har ju överlevt dem förut. Du vet när jag var liten kom ju alla, eh, Volturi, till och med fruarna. Aro var det ända skälet till att alla vittnen, våra familjer, våra vänner blev skonade. Jag tror inte att han vill döda oss."
"Nu ska jag säga alla skäl till att ni inte får följa med." ,började jag. "Ett. Volturi håller inte en vapenvila med varulvar." Jag kastade en snabb blick på Jake. "Två. Caius, Marcus, Jane och alla de andra skulle göra vad som helst för att få spilla erat blod på det vackra sten golvet. Tre. Många, nästan alla, har utomordentligt effektiva krafter. Och fyra. Några andra kommer att vara där." Jag pressade fram de sex sista orden med både synbar och hörbar svårighet.
De rynkade ögonbrynen.
"Men, Bella? Du har ju din sköld."
Åh, just det ja. Den hade jag faktiskt glömt. Det var inte likt mig att glömma saker. Mina minnen från smekmånaden på Isle Esme tornade upp sig som höga fjäll. När Edward hade glömt att Gustavo skulle komma och när han glömt sin mobil. Jag hade ringt Rosalie. Allvarligt. Jag ruskade på huvudet som för att skaka av mig alla mänskliga, lite suddiga minnen.
"Stanna här.", befallde jag dem. Sedan rusade jag iväg till min bil. En Porshe. Min Porshe. Alice hade tröttnat på sin knallgula gnistrande Porshe för ungefär två år sedan. Omöjligt. Sedan måste jag ärva den av henne.
Jag flög in bakom ratten och tryckte försiktigt på gaspedalen. Bilen spann till och satte fart mot flygplatsen som låg 13 mil härifrån. Det skulle nästan gå snabbare att bara springa. Men jag ville inte värka idiotisk.Även fast jag själv var medveten om att jag faktiskt var en idiot.
När jag satt på planet och uthärdade resan till Italien hörde jag ett välbekant snarkande. Min kropp kokade av ilska och jag ville bara slita mig upp och gorma åt dem två ungdomarna. Varför? Varför! Varför!
Planet landade och jag macherade iväg utan att äns kasta en enda liten blick på dem. Det var riktigt barnsligt men det brydde jag mig inte om.
Helt plötsligt bröt mullrande skrattanfall ut. Av alla på planet. Och vad skrattade dem åt? Mig såklart. Jag blev ännu mer tjurskallig och så fort jag kom utom synhåll rusade jag mot de fladdrande svarta kåpornas stad...
"Nej", sa jag skarpt."Jag åker ensam." Båda stirrade häpet på mig som om jag var dum i huvudet. Det kanske jag var...
"Varför?", viskade Nessie."Du behöver oss."
"Det är för farligt för er."
"Hurdå?", sa Jacob lite stöddigt.
"Tror du att jag vill att era halsar ska bli avslitna av några vampyr tyrraner i svarta kåpor?!", morrade jag irriterat. Han höjde på ögonbrynen. "Förstår du verkligen inte vad det innebär?!", röt jag. "Uppenbarligen inte...", muttrade jag innan han fått möjliget att svara. "Ni kommer att dö. Båda två.", väste jag sammanbitet mellan mina giftiga tänder.
"Men...", började min dotter.
"Inga men.", sa jag bestämt.
Jacob blängde på mig. "Låt henne prata färdigt.", morrade han lågmält. Min blick gled mot Nessie som började pladdra på.
"Men hur kan det igentligen var så farligt? Jag menar vi har ju överlevt dem förut. Du vet när jag var liten kom ju alla, eh, Volturi, till och med fruarna. Aro var det ända skälet till att alla vittnen, våra familjer, våra vänner blev skonade. Jag tror inte att han vill döda oss."
"Nu ska jag säga alla skäl till att ni inte får följa med." ,började jag. "Ett. Volturi håller inte en vapenvila med varulvar." Jag kastade en snabb blick på Jake. "Två. Caius, Marcus, Jane och alla de andra skulle göra vad som helst för att få spilla erat blod på det vackra sten golvet. Tre. Många, nästan alla, har utomordentligt effektiva krafter. Och fyra. Några andra kommer att vara där." Jag pressade fram de sex sista orden med både synbar och hörbar svårighet.
De rynkade ögonbrynen.
"Men, Bella? Du har ju din sköld."
Åh, just det ja. Den hade jag faktiskt glömt. Det var inte likt mig att glömma saker. Mina minnen från smekmånaden på Isle Esme tornade upp sig som höga fjäll. När Edward hade glömt att Gustavo skulle komma och när han glömt sin mobil. Jag hade ringt Rosalie. Allvarligt. Jag ruskade på huvudet som för att skaka av mig alla mänskliga, lite suddiga minnen.
"Stanna här.", befallde jag dem. Sedan rusade jag iväg till min bil. En Porshe. Min Porshe. Alice hade tröttnat på sin knallgula gnistrande Porshe för ungefär två år sedan. Omöjligt. Sedan måste jag ärva den av henne.
Jag flög in bakom ratten och tryckte försiktigt på gaspedalen. Bilen spann till och satte fart mot flygplatsen som låg 13 mil härifrån. Det skulle nästan gå snabbare att bara springa. Men jag ville inte värka idiotisk.Även fast jag själv var medveten om att jag faktiskt var en idiot.
När jag satt på planet och uthärdade resan till Italien hörde jag ett välbekant snarkande. Min kropp kokade av ilska och jag ville bara slita mig upp och gorma åt dem två ungdomarna. Varför? Varför! Varför!
Planet landade och jag macherade iväg utan att äns kasta en enda liten blick på dem. Det var riktigt barnsligt men det brydde jag mig inte om.
Helt plötsligt bröt mullrande skrattanfall ut. Av alla på planet. Och vad skrattade dem åt? Mig såklart. Jag blev ännu mer tjurskallig och så fort jag kom utom synhåll rusade jag mot de fladdrande svarta kåpornas stad...
Fire and Ice dikt
Hoppas du gillar denna dikt.Den är som undergångs dikten typ.En version.
If you dying twice,
you need to favour fire,
or ice,
you learning of desire,
now cant pick ice,
need to choose fire,
but I`ve not dying twice,
so I`ve not have the hate,
I say that ice,
is also great.
If you dying twice,
you need to favour fire,
or ice,
you learning of desire,
now cant pick ice,
need to choose fire,
but I`ve not dying twice,
so I`ve not have the hate,
I say that ice,
is also great.
Förbannelse
Jag har varit med om en förbannelse!Jag tror inte på den, men den verkar stämma in.Klicka inte här!Det verkar vara Victorias värk!Jag menar!Min förbannelse var något med typ gräs eller så!Hör ej ihop men det var ondskefullt!
Lavv ståry
Hahaha, vad jag skrattade ihjäl mig! Du kanske vill veta vad jag snackar om?Så klart du vill!Eller har jag fel...
Jag hade rätt!!!Du vill veta...
Jag hade rätt!!!Du vill veta......i skolan, så var det en bok som hette.Hahaha!Billys Lavv ståry!Och inte Love story!Hahahahaha!!!Skratta med mig på ektrekatter!
Chattvi
Vi har en blogg här. På blogg.se alltså! Du kan gå in på den andra bloggen, som heter Chattvi. Sök på chattvi.blogg.se!Eller klicka här!Den handlar inte om Twilight!
Rätt Tanya!
Det var Leah som skrev lapparna.Till Sam då som sagt.Du är väldigt bra på sånt här, fast det är ju lätt att veta när Stephanie skriver så beskrivande.Visst gör hon?Det tycker jag.Jag skriver i ultrafart tycker jag iaf.Dwet ville jag säga nu bara!
