Kapitel 9 Familj
Jag kom in i det vackra uråldriga rummet. Mina blickar växlade mellan, Jane, Alec, Felix, Demetri, Heidi,Chelsea, Afton, Corin, Renata och Santiago. Alla glodde på mig. Igen. Jag kände mig otroligt utstirrad. Det var nästan inte äns uthärdligt.Jag undrade vem som skulle bryta den brutala tystnaden. När ingen sa något eller äns rörde en min harklade jag mig. Jag hörde någon hoppa till men brydde mig inte om vilken av vampyrerna det var. Jag blev helt plötsligt ännu mer statylik än jag redan var när den välbekanta doften strömmade mot mig. Välsmakande. Som blod. Carlisle! Han kan bara inte mena allvar! Mitt huvud vreds på bråkdelen av en sekund där Carlisle stod. Jag drog efter andan när jag upptäckte vem som stod bredvid.Hon var ju så liten. Och ingen vampyrkraft hade hon heller. Hon kunde ju dö här. Plötsligt såg jag Emmett, Rosalie, Jasper, Alice och Ed...wa..rd... Hela min FAMILJ stod där, orörliga.
"Vad fan!", röt jag så det ekade i hela salen. Någon hoppade till. Tätt bakom mig. Så långsamt gick det uppför mig. Jag vände mig långsamt om och spände blicken i Jacob som tittade oskuldsfullt på mig. Ur mitt bröst steg ett starkt muller. Han rynkade ögonbrynen. Jag vände mig motvilligt om och spände ut min sköld med all den kraft jag hade. Med alla mina nio fingrar töjde jag ut den tills den var runt halvvampyren och varulven.
Aro kom fram med långsamma, svävande steg.
"Varför i helvete bryr du dig om min familj!", gormade jag ut över salen.
"Din familj har väldigt fascinerande gåvor. Så sällsynta..."
"Är det vad du tycker?! I sådanna fall, släpp Esme, Carlisle, Emmett och Rosalie!", väste jag ilsket.
"Carlisle kan inte få gå. Nej, nej... Inte när vi har fått tillbaka honom efter så många år...", mumlade han vidare.
"Esme då? Varför måste ni ha kvar henne?"
Vi kan ju inte skilja på Carlisle och Esme... Eller vad tycker du?"
Jag skakade irriterat på huvudet.
"Emmett och Rosalie har inte gjort något för att behållas som gisslan"
"De hålls inte som gisslan kära vän"
"Kärlek är en lyx du inte kan kosta på dig förrän alla dina fiender är förintade. Fram till dess är alla du älskar gisslan, som berövar dig ditt mod och korrumperar ditt omdöme"
"Varifrån fick du höra det där?", snäste jag irriterat.
"Klura ut det du"
"Jag har inte tid med spykopatiska gåtor! Varför släpps de inte fria?!"
"Jag tänkte att det vore effektivare att ha alla Cullens här. Men okej, de gör ändå ingen större nytta"
Edward tittade längtansfullt på mig när hans adoptivbror och syster gick mig till mötes. Det var så orättvist. Varför kunde jag inte rädda honom? Det var allt jag levt för. Hela min existens krätsade kring min Edward.
Rosalie och Emmett kom hand i hand mot mig med hoppfyllda blickar.
"Vad fan!", röt jag så det ekade i hela salen. Någon hoppade till. Tätt bakom mig. Så långsamt gick det uppför mig. Jag vände mig långsamt om och spände blicken i Jacob som tittade oskuldsfullt på mig. Ur mitt bröst steg ett starkt muller. Han rynkade ögonbrynen. Jag vände mig motvilligt om och spände ut min sköld med all den kraft jag hade. Med alla mina nio fingrar töjde jag ut den tills den var runt halvvampyren och varulven.
Aro kom fram med långsamma, svävande steg.
"Varför i helvete bryr du dig om min familj!", gormade jag ut över salen.
"Din familj har väldigt fascinerande gåvor. Så sällsynta..."
"Är det vad du tycker?! I sådanna fall, släpp Esme, Carlisle, Emmett och Rosalie!", väste jag ilsket.
"Carlisle kan inte få gå. Nej, nej... Inte när vi har fått tillbaka honom efter så många år...", mumlade han vidare.
"Esme då? Varför måste ni ha kvar henne?"
Vi kan ju inte skilja på Carlisle och Esme... Eller vad tycker du?"
Jag skakade irriterat på huvudet.
"Emmett och Rosalie har inte gjort något för att behållas som gisslan"
"De hålls inte som gisslan kära vän"
"Kärlek är en lyx du inte kan kosta på dig förrän alla dina fiender är förintade. Fram till dess är alla du älskar gisslan, som berövar dig ditt mod och korrumperar ditt omdöme"
"Varifrån fick du höra det där?", snäste jag irriterat.
"Klura ut det du"
"Jag har inte tid med spykopatiska gåtor! Varför släpps de inte fria?!"
"Jag tänkte att det vore effektivare att ha alla Cullens här. Men okej, de gör ändå ingen större nytta"
Edward tittade längtansfullt på mig när hans adoptivbror och syster gick mig till mötes. Det var så orättvist. Varför kunde jag inte rädda honom? Det var allt jag levt för. Hela min existens krätsade kring min Edward.
Rosalie och Emmett kom hand i hand mot mig med hoppfyllda blickar.
Kommentarer
Trackback
