Kapitel 7 Minnen
"Hahahah! Bit mig då!", skrockade han, helt oförstående av vad en vampyr kunde göra med honom.
Både jag, Renesmee och Jacob stelnade till i soffan. Jag satt som en staty och stirrade tomt framför mig utan att andas. Renesmee kunde inte hålla andan så länge, men även hon satt nästan helt stilla. Jacob - som var varulv - kunde inte sitta helt stilla och hålla andan i hela sitt liv, som jag kunde. Men jag kände hur hans muskulösa armar spändes.
Vi alla tre hoppade till när Charlie helt plötsligt började skratta igen.
"Du skulle se din min, Bella!", skrockade han vidare. Jag rynkade pannan och tittade oförstående på honom.
"Gör inte sådär, mamma!", fnissade Nessie i mitt kalla öra.
"Göra vad?", väste jag tillbaka.
"Jag tror att du bländar honom!", fnissade hon igen.
Jag kastade en snabb blick på Charlie, som ruskade på huvudet som om han ville bli av med något.
"Om Jacob är varulv och Bella är vampyr, vad är du då." sa han och nickade mot min dotter.
"Tja, egentligen är jag halv människa och halv vampyr, men Alice som kan se in i framtiden, kan inte se varulvars framtid, och hon kan inte se min heller. I alla fall inte så tydligt. Så jag har lite varulv i mig också." log hon nöjt och blinkade med ena ögat mot Jacob, som log sitt sneda, varma leende tillbaka.
Men helt plötsligt blev jag och Renesmee lika dystra samma sekund. Jacob och Charlie verkade titta med rynkade ögonbryn på oss.
"Nessie, hur är det?" frågade Jacob bekymrat och försökte titta på hennes ansikte. Men det var helt uttryckslöst.
Jag uppfattade en rörelse och så var Jacob vid mig.
"Bella?" Han lät orolig.
"Edward." viskade jag nästan ohörbart.
"Pappa." viskade Renesmee några sekunder efter.
Jacob tittade oroligt på oss.
"Bella, Renesmee." sa han och tog våra händer. "Charlie, vi kommer nog tillbaka snart igen." mumlade han.
När vi var ute ruskade han om oss. "Mår ni bra?" frågade han oroligt.
Jag och Renesmee vaknade ur vår dvala.
"Jag ska till Volterra." sa jag tonlöst.
Både jag, Renesmee och Jacob stelnade till i soffan. Jag satt som en staty och stirrade tomt framför mig utan att andas. Renesmee kunde inte hålla andan så länge, men även hon satt nästan helt stilla. Jacob - som var varulv - kunde inte sitta helt stilla och hålla andan i hela sitt liv, som jag kunde. Men jag kände hur hans muskulösa armar spändes.
Vi alla tre hoppade till när Charlie helt plötsligt började skratta igen.
"Du skulle se din min, Bella!", skrockade han vidare. Jag rynkade pannan och tittade oförstående på honom.
"Gör inte sådär, mamma!", fnissade Nessie i mitt kalla öra.
"Göra vad?", väste jag tillbaka.
"Jag tror att du bländar honom!", fnissade hon igen.
Jag kastade en snabb blick på Charlie, som ruskade på huvudet som om han ville bli av med något.
"Om Jacob är varulv och Bella är vampyr, vad är du då." sa han och nickade mot min dotter.
"Tja, egentligen är jag halv människa och halv vampyr, men Alice som kan se in i framtiden, kan inte se varulvars framtid, och hon kan inte se min heller. I alla fall inte så tydligt. Så jag har lite varulv i mig också." log hon nöjt och blinkade med ena ögat mot Jacob, som log sitt sneda, varma leende tillbaka.
Men helt plötsligt blev jag och Renesmee lika dystra samma sekund. Jacob och Charlie verkade titta med rynkade ögonbryn på oss.
"Nessie, hur är det?" frågade Jacob bekymrat och försökte titta på hennes ansikte. Men det var helt uttryckslöst.
Jag uppfattade en rörelse och så var Jacob vid mig.
"Bella?" Han lät orolig.
"Edward." viskade jag nästan ohörbart.
"Pappa." viskade Renesmee några sekunder efter.
Jacob tittade oroligt på oss.
"Bella, Renesmee." sa han och tog våra händer. "Charlie, vi kommer nog tillbaka snart igen." mumlade han.
När vi var ute ruskade han om oss. "Mår ni bra?" frågade han oroligt.
Jag och Renesmee vaknade ur vår dvala.
"Jag ska till Volterra." sa jag tonlöst.
Kommentarer
Trackback
