Bella And Edward L♥VE

"Vi följer med dig", sa Jacob Och Renesmee samma sekund. Min blick hårdnade, den flytande topasen som fyllde mina ögon frös fast, min knallröda mun blev till ett stelt hårt streck, mina muskler spändes och mina sinnen fylldes av skräck. Jag förstod att jag såg läskig ut eftersom både min dotter och hennes blivande fästman backade bak några steg.
"Nej", sa jag skarpt."Jag åker ensam." Båda stirrade häpet på mig som om jag var dum i huvudet. Det kanske jag var...
"Varför?", viskade Nessie."Du behöver oss."
"Det är för farligt för er."
"Hurdå?", sa Jacob lite stöddigt.
"Tror du att jag vill att era halsar ska bli avslitna av några vampyr tyrraner i svarta kåpor?!", morrade jag irriterat. Han höjde på ögonbrynen. "Förstår du verkligen inte vad det innebär?!", röt jag. "Uppenbarligen inte...", muttrade jag innan han fått möjliget att svara. "Ni kommer att dö. Båda två.", väste jag sammanbitet mellan mina giftiga tänder.
"Men...", började min dotter.
"Inga men.", sa jag bestämt.
Jacob blängde på mig. "Låt henne prata färdigt.", morrade han lågmält. Min blick gled mot Nessie som började pladdra på.
"Men hur kan det igentligen var så farligt? Jag menar vi har ju överlevt dem förut. Du vet när jag var liten kom ju alla, eh, Volturi, till och med fruarna. Aro var det ända skälet till att alla vittnen, våra familjer, våra vänner blev skonade. Jag tror inte att han vill döda oss."
"Nu ska jag säga alla skäl till att ni inte får följa med." ,började jag. "Ett. Volturi håller inte en vapenvila med varulvar." Jag kastade en snabb blick på Jake. "Två. Caius, Marcus, Jane och alla de andra skulle göra vad som helst för att få spilla erat blod på det vackra sten golvet. Tre. Många, nästan alla, har utomordentligt effektiva krafter. Och fyra. Några andra kommer att vara där." Jag pressade fram de sex sista orden med både synbar och hörbar svårighet.
De rynkade ögonbrynen.
"Men, Bella? Du har ju din sköld."
Åh, just det ja. Den hade jag faktiskt glömt. Det var inte likt mig att glömma saker. Mina minnen från smekmånaden på Isle Esme tornade upp sig som höga fjäll. När Edward hade glömt att Gustavo skulle komma och när han glömt sin mobil. Jag hade ringt Rosalie. Allvarligt. Jag ruskade på huvudet som för att skaka av mig alla mänskliga, lite suddiga minnen.
"Stanna här.", befallde jag dem. Sedan rusade jag iväg till min bil. En Porshe. Min Porshe. Alice hade tröttnat på sin knallgula gnistrande Porshe för ungefär två år sedan. Omöjligt. Sedan måste jag ärva den av henne.
Jag flög in bakom ratten och tryckte försiktigt på gaspedalen. Bilen spann till och satte fart mot flygplatsen som låg 13 mil härifrån. Det skulle nästan gå snabbare att bara springa. Men jag ville inte värka idiotisk.Även fast jag själv var medveten om att jag faktiskt var en idiot.

När jag satt på planet och uthärdade resan till Italien hörde jag ett välbekant snarkande. Min kropp kokade av ilska och jag ville bara slita mig upp och gorma åt dem två ungdomarna. Varför? Varför! Varför!
Planet landade och jag macherade iväg utan att äns kasta en enda liten blick på dem. Det var riktigt barnsligt men det brydde jag mig inte om.
Helt plötsligt bröt mullrande skrattanfall ut. Av alla på planet. Och vad skrattade dem åt? Mig såklart. Jag blev ännu mer tjurskallig och så fort jag kom utom synhåll rusade jag mot de fladdrande svarta kåpornas stad...