Kapitel 3 Snöfall /Renesmes synvinkel
Jag stelnade till vid tanken på Janes anfall.Varför kunde inte jag ha gjort något.Jag kunde givit henne bilder av hennes falska framtid.Jag tänker i alla fall ge mig på henne.Jag förstår inte att alla behandlar mig som en liten barnunge, jag är inte yngre än de andra.Tekniskt sätt i alla fall.
De ska få se att jag klarar av Jane, jag vet bara inte när.Det får jag inte bestämma nu, då kommer Alice att se det.
Jag satt i mina egna tankar en lång stund, åtminstone trodde jag det.Ingen fick se och höra mina planer.Jag var ju faktiskt på den onda sidan.Vilket rent tekniskt, alla vampyrer är.Logiskt sätt var jag god och Jane var ond, skurken i en skräckfilm.Utan att tänka mig för delade jag min bild med Alice."Renesme!". Jag hajade till av Alice kvittrande röst."Du får inte ge dig på Jane ensam" sa hon.Inte ensam kanske, men med någon annan.Zafrina!Det var nog en bra ide, vi har ju samma gåva.Vi skulle kunna kommunicera med bilder, om det var en bra ide.Så klart det var en bra ide.Jag hoppade ut genom fönstret i mitt eget rum.Jag landade smidigt som en panter.Svarta pantern. Det var mitt nya kod namn.Zafrina skulle kunna ha något i stil med: Röda hunden, eller Igelkotten.Igelkotten.Det var det!Jag märkte att jag satt i bilen på väg mot Zafrina.Jag hade gjort allt med mitt undermedvetna.
Det började snöa.Snöflingorna landade en efter en på bilens ruta.Då kom jag på att jag åkte i Alices bil.Det var inte särskilt genomtänkt eller schysst men det får jag gå igenom senare.Vindrutetorkarna gick för fulla muggar och det snöade allt mer.Vägen var ett enda täcke av snö som bilarna gled över i hisklig fart.Jag kollade på klockan, det var ganska sent.Jag vred upp hastigheten till hundratjugo för att hinna till Zafrina innan klockan slog tolv.Vid midnatt var det alltid farligt att vara ute bland alla ondskefulla vampyrer som Jane.En rysning gick längs min ryggrad bara för tanken på hennes namn.Det fick mig att vrida upp hastigheten ytterligare tjugo kilometer i timmen.Då gled porschen över gatan och in på vänster sida.Jag drog i ratten men jag återfick inte kontrollen på den knallgula bilen.Jag slirade fram och tillbaks på den ishala vägen.Då såg jag Jacob.Min styrka drog upp den pälsklädda ratten från sin plats.Jag fick panik.Vad skulle jag göra nu!?Jag körde rakt mot Jacobs bil.Vi skulle krocka!Min Jacob fick inte skada sig på något sätt.Särskilt inte av mig.Jag kom precis på mig med att drömma om en ur fiendeklanen.En varulv, innan allt blev svart.
De ska få se att jag klarar av Jane, jag vet bara inte när.Det får jag inte bestämma nu, då kommer Alice att se det.
Jag satt i mina egna tankar en lång stund, åtminstone trodde jag det.Ingen fick se och höra mina planer.Jag var ju faktiskt på den onda sidan.Vilket rent tekniskt, alla vampyrer är.Logiskt sätt var jag god och Jane var ond, skurken i en skräckfilm.Utan att tänka mig för delade jag min bild med Alice."Renesme!". Jag hajade till av Alice kvittrande röst."Du får inte ge dig på Jane ensam" sa hon.Inte ensam kanske, men med någon annan.Zafrina!Det var nog en bra ide, vi har ju samma gåva.Vi skulle kunna kommunicera med bilder, om det var en bra ide.Så klart det var en bra ide.Jag hoppade ut genom fönstret i mitt eget rum.Jag landade smidigt som en panter.Svarta pantern. Det var mitt nya kod namn.Zafrina skulle kunna ha något i stil med: Röda hunden, eller Igelkotten.Igelkotten.Det var det!Jag märkte att jag satt i bilen på väg mot Zafrina.Jag hade gjort allt med mitt undermedvetna.
Det började snöa.Snöflingorna landade en efter en på bilens ruta.Då kom jag på att jag åkte i Alices bil.Det var inte särskilt genomtänkt eller schysst men det får jag gå igenom senare.Vindrutetorkarna gick för fulla muggar och det snöade allt mer.Vägen var ett enda täcke av snö som bilarna gled över i hisklig fart.Jag kollade på klockan, det var ganska sent.Jag vred upp hastigheten till hundratjugo för att hinna till Zafrina innan klockan slog tolv.Vid midnatt var det alltid farligt att vara ute bland alla ondskefulla vampyrer som Jane.En rysning gick längs min ryggrad bara för tanken på hennes namn.Det fick mig att vrida upp hastigheten ytterligare tjugo kilometer i timmen.Då gled porschen över gatan och in på vänster sida.Jag drog i ratten men jag återfick inte kontrollen på den knallgula bilen.Jag slirade fram och tillbaks på den ishala vägen.Då såg jag Jacob.Min styrka drog upp den pälsklädda ratten från sin plats.Jag fick panik.Vad skulle jag göra nu!?Jag körde rakt mot Jacobs bil.Vi skulle krocka!Min Jacob fick inte skada sig på något sätt.Särskilt inte av mig.Jag kom precis på mig med att drömma om en ur fiendeklanen.En varulv, innan allt blev svart.
Kommentarer
Trackback
