Kapitel 2 Tio anledningar att jag är en idiot
Jag kände tårarna rinna nerför kinderna.Det var patetiskt av mig, jag var ju en vampyr.Alice stoppade om mig och gick iväg.Jag hörde henne och Edward prata."Vad ska vi göra nu"viskade Alice."Vi gör som du ville"sa Edward. Han kunde såklart läsa Alice tankar och jag fick inget veta.Det var också patetiskt.Jag kände en morrning på väg upp genom bröstet.Det var ilska, rädsla av att mista min ögonsten.Nessie, min flicka.
Jag slöt ögonen.Lät drömmarna styra ett tag.Då kom jag på, vampyrer kan inte sova!Det var bara en gammal vana, och jag kände mig trött.Kanske bara slö och matt, men jag behövde hur som helst vila.Då kände jag något mot min kind."Renesme, är det du" fick jag fram genom min uttorkade strupe."Ja, det är jag mamma.Mår du bra?" Jag låg här och blev tröstad av min dotter.Det var idiotiskt, så här skulle det inte vara.Jag skulle trösta henne för att en ondskefull vampyr var ute efter henne.Den brutala tystnaden bröts.Det krafsade på fönstret igen.Dum som jag var gick jag för att öppna det."Nej, mamma, nej!"
Allt blev svart.Jag kände hur häftigt jag skakade.Där stod Jane.Hon trykte ner mig mot golvet med sin lilla lätta fot som var så onaturligt stark.En rysning gick genom min ryggrad.Vad skulle nu hända med Nessie?Jag kämpade för att komma loss men inte ens min nyfunna vrede var stark nog.Då stod hela familjen Cullen där bredvid i försvarsställning.Emmet och Edward drog upp mig.Alice skyddade Renesme och resten kämpade mot Jane.Jag kände mig omtumlad och yr.Edward lyfte iväg mig och Emmet gedde sig in i fajten.Att jag ska ha sån här otur, snarare att jag är en IDIOT!Då föll jag ner mot golvet.Edwards jämrande gjorde mig orolig."Jane!"ropade jag. "Jasper" sa Carlisle."Jasper!".En högljud morrning tjöd genom Carlisle.Argsint ändrade Jasper Janes humör till omtanke och förlåtelse."Förlåt" hördes Janes gälla röst innan hon försvann.Jag bara låg där på golvet som en hjälplös myra.Jag kan komma på minst tio fler anledningar på att jag är en patetisk nolla!Det kändes förödande och jag visste att det var mer kvar.
"Bella" sa Alice."Är du oskad?".
"Jag tar en titt på hennes rygg, ni andra kan förbereda en baseball match.Det ska tydligen bli åska i morgon" sa Carlisle med ett irriterat röstupplägg.Han bar mig till kontoret och lät mig sitta i den bekväma data stolen.Han betraktade mitt ansikte som var fyllt med torkade tårar och sedan min rygg.Han tittade föraktfullt mot klockan och sedan på ryggen igen.Han bad mig dra ner tröjan igen och suckade."Om du inte varit vampyr hade du varit död nu, Bella" sa han med sådan röst som alla doktorer hade."Du hade tur".
Jag sa ingenting.Jag vankade iväg till mitt och Edwards rum och satt mig i soffan.Jag drog upp fjärrkontrolen och satte på tvn.Jag sappade mellan kanalerna men var för dränkt i sorg för att kunna bry sig om vad jag såg. Mina topasfärgade ögon sved av tårar.Den våta hinnan över mina ögon var för suddig för att se igenom.Jag orkade ingenting.Det var den största anledningen till att jag var en idiot, jag var för hjälplös.
Jag slöt ögonen.Lät drömmarna styra ett tag.Då kom jag på, vampyrer kan inte sova!Det var bara en gammal vana, och jag kände mig trött.Kanske bara slö och matt, men jag behövde hur som helst vila.Då kände jag något mot min kind."Renesme, är det du" fick jag fram genom min uttorkade strupe."Ja, det är jag mamma.Mår du bra?" Jag låg här och blev tröstad av min dotter.Det var idiotiskt, så här skulle det inte vara.Jag skulle trösta henne för att en ondskefull vampyr var ute efter henne.Den brutala tystnaden bröts.Det krafsade på fönstret igen.Dum som jag var gick jag för att öppna det."Nej, mamma, nej!"
Allt blev svart.Jag kände hur häftigt jag skakade.Där stod Jane.Hon trykte ner mig mot golvet med sin lilla lätta fot som var så onaturligt stark.En rysning gick genom min ryggrad.Vad skulle nu hända med Nessie?Jag kämpade för att komma loss men inte ens min nyfunna vrede var stark nog.Då stod hela familjen Cullen där bredvid i försvarsställning.Emmet och Edward drog upp mig.Alice skyddade Renesme och resten kämpade mot Jane.Jag kände mig omtumlad och yr.Edward lyfte iväg mig och Emmet gedde sig in i fajten.Att jag ska ha sån här otur, snarare att jag är en IDIOT!Då föll jag ner mot golvet.Edwards jämrande gjorde mig orolig."Jane!"ropade jag. "Jasper" sa Carlisle."Jasper!".En högljud morrning tjöd genom Carlisle.Argsint ändrade Jasper Janes humör till omtanke och förlåtelse."Förlåt" hördes Janes gälla röst innan hon försvann.Jag bara låg där på golvet som en hjälplös myra.Jag kan komma på minst tio fler anledningar på att jag är en patetisk nolla!Det kändes förödande och jag visste att det var mer kvar.
"Bella" sa Alice."Är du oskad?".
"Jag tar en titt på hennes rygg, ni andra kan förbereda en baseball match.Det ska tydligen bli åska i morgon" sa Carlisle med ett irriterat röstupplägg.Han bar mig till kontoret och lät mig sitta i den bekväma data stolen.Han betraktade mitt ansikte som var fyllt med torkade tårar och sedan min rygg.Han tittade föraktfullt mot klockan och sedan på ryggen igen.Han bad mig dra ner tröjan igen och suckade."Om du inte varit vampyr hade du varit död nu, Bella" sa han med sådan röst som alla doktorer hade."Du hade tur".
Jag sa ingenting.Jag vankade iväg till mitt och Edwards rum och satt mig i soffan.Jag drog upp fjärrkontrolen och satte på tvn.Jag sappade mellan kanalerna men var för dränkt i sorg för att kunna bry sig om vad jag såg. Mina topasfärgade ögon sved av tårar.Den våta hinnan över mina ögon var för suddig för att se igenom.Jag orkade ingenting.Det var den största anledningen till att jag var en idiot, jag var för hjälplös.
Kommentarer
Trackback
