Kapitel 5 Volturis läger
Jag klev stelt ut ur bilen och promenerade långsamt till Volturis läger.Jag ville fördröja det hämska så länge det gick. Men Renesme var där.Jag skyndade mig nu.Med Edward vid min sida sprang jag mot den lilla mörka porten.Inget lyxhem för Volturis inte.Innan vi öppnade den lätta trädörren lät jag mina läppar snudda vid Edwards käkben.Så öppnade vi dörren och klev in.Hela familjen Cullen var inne i huset nu.Då skymtade jag ett rött ljus i det mörka rummet.Det var Janes rubinröda ögon som glimmrade i salen."Vad har vi här då, Cullens" hörde man en röst säga. Då dök det upp fyra röda ögon till.Där stod Caius och Heidi.Jag stirrade på dem tre vackra vampyrerna ett tag innan jag återfann livet igen."Vart är Nessie" väste jag tyst.Morrningar steg ur min strupe och jag kände ilskan värma min kropp.Hettan kändes tvivlande, oåterkallande.Jag skulle aldrig komma över det här. Jag kände en kall hand snudda vid min axel.Jag kände doften, det var helt klart Heidi!Jag röt åt henne och mumlade en lång rad osammanhängande svordomar.
Jag drog mig ur hennes nyfunna grepp och puttade iväg henne.Hon liksom flög till andra sidan rummet.Det kändes bäst att säga sal.Heidi flög igenom den långa salen.Hon var lätt som en liten fjäder men stark som en arg björn.Då hörde jag en snyftning, en välbekant hjärtskärrande snyftning.En gråtande ängels ljusa röst. Snyftningarna övergick till hårda skakningar som sakta blev mörkare tonade.Ljudet kom från ett avlägset rum på vinden.Dit stirrade jag och lyssnade så bra jag kunde.Jag var på väg upp när Alec stoppade mig.Han puttade ner mig och jag landade i Caius hårda grepp.De andra ställde sig i försvarsställning och gjorde sig beredda att angripa varandra.När Jane sprang mot de som tidigare bekämpat henne kastade Caius ut mig i stormen av arga vampyrer.Jag kände hur kroppen domnade bort, som om de skulle slita av mina kroppsdelar.Jag kände att tiden var inne.Jag var inte beredd att sluta kämpa än, jag ska leva för min familj.Jag tänkte på Jacob.Hur skulle han kunna leva utan mig, utan Nessie.Jag kämpade på, för att inte svika min dotter och hennes blivande man.Det var okej att hon var med någon ur fiendeklanen, hon var ju ändå inte hel vampyr.
Mina tankar avbröts.Min arm vreds om.Jag kände smärtan när den nästan lossnade.Så var det mitt bens tur.Det blev intryckt av alla de andra vampyrerna.Mitt ben vred sig i farten och pressade mot min mage.Jag hörde någonting knäckas.Jag visste inte hur många ben jag hittills hade brutit i denna brutala strid.Volturis styrka ökade. Deras sida blev stödd av alla vakter, deras sida som förvreds i vrede.Min sida, den goda sidan kämpade för sina små chanser att överleva.Jag publikdök jag, det tyckte Caius verkade rätt sport för mig.Jag kände smärtan i min stortå när det knakade igen.Någon hade lyckats dra av min strumpa men inte min sko.Jag såg Edwards min förvridas i sorg och oro.Det var det sista jag såg just nu.
Jag drog mig ur hennes nyfunna grepp och puttade iväg henne.Hon liksom flög till andra sidan rummet.Det kändes bäst att säga sal.Heidi flög igenom den långa salen.Hon var lätt som en liten fjäder men stark som en arg björn.Då hörde jag en snyftning, en välbekant hjärtskärrande snyftning.En gråtande ängels ljusa röst. Snyftningarna övergick till hårda skakningar som sakta blev mörkare tonade.Ljudet kom från ett avlägset rum på vinden.Dit stirrade jag och lyssnade så bra jag kunde.Jag var på väg upp när Alec stoppade mig.Han puttade ner mig och jag landade i Caius hårda grepp.De andra ställde sig i försvarsställning och gjorde sig beredda att angripa varandra.När Jane sprang mot de som tidigare bekämpat henne kastade Caius ut mig i stormen av arga vampyrer.Jag kände hur kroppen domnade bort, som om de skulle slita av mina kroppsdelar.Jag kände att tiden var inne.Jag var inte beredd att sluta kämpa än, jag ska leva för min familj.Jag tänkte på Jacob.Hur skulle han kunna leva utan mig, utan Nessie.Jag kämpade på, för att inte svika min dotter och hennes blivande man.Det var okej att hon var med någon ur fiendeklanen, hon var ju ändå inte hel vampyr.
Mina tankar avbröts.Min arm vreds om.Jag kände smärtan när den nästan lossnade.Så var det mitt bens tur.Det blev intryckt av alla de andra vampyrerna.Mitt ben vred sig i farten och pressade mot min mage.Jag hörde någonting knäckas.Jag visste inte hur många ben jag hittills hade brutit i denna brutala strid.Volturis styrka ökade. Deras sida blev stödd av alla vakter, deras sida som förvreds i vrede.Min sida, den goda sidan kämpade för sina små chanser att överleva.Jag publikdök jag, det tyckte Caius verkade rätt sport för mig.Jag kände smärtan i min stortå när det knakade igen.Någon hade lyckats dra av min strumpa men inte min sko.Jag såg Edwards min förvridas i sorg och oro.Det var det sista jag såg just nu.
Kommentarer
Trackback
