Bella And Edward L♥VE

Han pressade sina läppar mot mina och höll mig hårt.Även om jag var vampyr nu var han starkare än mig.Och jag älskade honom, det var solklart.Hans kyss fick mig som vanligt att kasta armarna om hans hals och fläta in mina fingrar i hans bronsfärgade hår.Nu tillät han det.Våra regler var inte längre kvar, nu var jag ju inte äns mänsklig.Allt kändes så underbart just nu och jag slöt ögonen.
"Vakna nu Bella".Det var en underbar röst som pratade med mig.Jag ville ändå inte vakna.Det hela var nog bara en drömm.
"Jag vill inte vakna" sa jag."Jag vill drömma om dig".
"Jag är här Bella" sa han till mig."Du drömmer inte".
"Jo, det gör jag nog"
Jag öppnade ögonen och det var ingen drömm.Han höll mig lika hårt som förrut och var lika vacker.
"1-0" ropade han med rösten full av humor."Vadå 1-0" fräste jag.
"Jag hade rätt Bella.Men du hade ändå inte fel".Han talade med spelad besvikelse och lika mycket humor.
"1-1 i så fall".
"Ja, det är sant".Hans röst var len som sammet och jag kände kroppen domna bort i hans hårda grepp.
Han gick mot vårat rum och öppnade dörren.Han satte sig ner i våran nya skinnsoffa med mig i knät.Edward böjde sin nacke för att kyssa min panna men hejdade sig.
"Hallå, Edward jag är hemma" ropade en gäll röst.Det var Alice!
"Här uppe Alice" ropade min hjälte.Jag hann inte äns blinka och så stod Alice där mitt framför oss.
"Något nytt?"frågade Edward.Ingen sa något mer.Jag försökte läsa deras ansikten men de var som hugna i sten. Min tankeläsare var så klart duktig på att hantera det, precis som alla andra vampyrer.
 Jag tittade ner på mitt ringfinger.Där satt den, ringen.Den fick jag av Edward, så klart.Det var när vi gifte oss. Alltid lika vacker, om ändå olika!Det är tråkigt att glo på samma sak om och om igen!Det vill jag inte."Jag vill ha förändring!".Jag råkade skrika och det ekade i hela huset.Plötsligt hörde jag ett av mina ekon som lät annorlunda än min röst."Renesme!".Jag sprang ner i hallen och kramade om den snabbt växande figuren som stod där.Att hon var mitt barn syntes inte, hon var ju väldigt stor.En till vampyrgrej."Åh"."Vad är det Be... mamma?".Vi stod tysta där en lång stund och började sedan gå mot trappan."Bella!"ropade Alice."Vi vill prata med dig!".Jag sprang till Alices rum och satte mig i hennes myshörna.Alice sjönk ner på en stol och tittade på mig."Vad gäller det" frågade jag med högtidlig röst."Jo, det gäller Volturi.Jane, hon är på dåligt humör och..."
"Ja, vad Alice"sa jag med irriterad röst."...hon är ute efter Renesme".Jag klarade inte av tanken.Att förlora Renesme, det får inte hända!"Renesme har tydligen vistats i deras område och förstört något, tror jag".Då krafsade det på fönstret, Jane...